Ge en gåva Under den gångna veckan har SHEDOs instagramkonto gästats av influencern Wilda. Det här inlägget är en sammanställning av texterna från veckan – kika in på instagram för att se posterna i sin helhet! Mer av Wildas texter, om medberoende och PTSD, kreativitet, växter och en lång lista av fler viktiga intressanta och berörande ämnen delar plats med hennes bilder och webshop på www.reaktionista.se – glöm inte kika in där!
Hej på er! Det är jag som är Wilda (@reaktionista). Jag är en 30-åring med skinn på näsan och ett högkänsligt inre. Och ärrade armar. Jag läser till socionom i Eskilstuna där jag bor med min katt Asla. Jag lever ett tryggt och stimulerande liv idag. Det var inte självklart att det skulle bli så. Den här veckan tänkte jag ta er med på min resa från ett dagligt självskadebeteende som tog sig många olika uttryck till ett liv med självmedkänsla som ledstjärna. Jag vill prata om att känna. Jag vill prata om att våga lära känna sig själv. Jag vill prata om förlåtelse, och hur jag lärde mig leva.
OM HUR DET BÖRJADE
Jag har många gånger frågat mig hur allt började. Uppriktigt sagt minns jag inte. Smärtan var där från början. Det var när den inte längre var konstant som det blev svårt. Först var det andra människor som gjorde mig illa, utan att de kanske själva förstod det. De gjorde illa sig själva lika mycket. Och jag tog efter. Som barn gör. Jag växte upp med en känsla av att jag var för mycket. För mycket känslor, för mycket fel, för mycket tankar och för stora behov. De vuxna hade så mycket med sig själva och sin smärta. Tidigt hittade jag orden. Dagböckerna hjälpte mig att få ur mig allt som inte fick plats någon annanstans. Men det räckte inte. Jag minns att jag som 11-åring tänkte ”så länge det gör ont är det ingen fara”. När barn inte får förklaringar på vad som händer skapar de egna förklaringar. Som jag gjorde i tron på att det fanns en viss kvot av smärta för vår familj. Om jag tog så mycket jag kunde själv skulle mamma inte behöva ha så ont. Det var min uppgift att ta smärtan. Annars skulle allt gå åt helvete. I mitt minne är det som en vändpunkt då självskadandet eskalerade.
OM KÄNSLOR OCH SJÄLVKRITIK
Jag bar så mycket inom mig att det inte fick plats innanför huden. Så tänker jag på det idag. Jag var så hemskt ensam. Allt jag behövde förnekades mig. Omedvetet började jag uppfatta det som att mina fullt normala behov var fel. Så jag stängde av dem. Jag slutade känna. Istället kände jag smärtan, det mässande självhatet och jag satte min kropp i ett tillstånd där inga känslor kunde finnas. Det verkliga självskadandet började inte i handlingen. Det började i självkritiken. Det var någon som sa det senare: ”det är allvarligt nog att du tänker så här om dig själv”. Självkritiken handlade om att ständigt slå på mig själv mentalt, piska mig till orimliga gränser och inte lyssna in mig själv. Jag skulle vara den bästa dottern, den duktigaste eleven, den snabbaste löparen. Jag skulle inte behöva något. Jag skulle klara mig själv och jag skulle fixa hela världen. Men det räckte inte. Jag räckte inte. För jag behövde trygga vuxna som inte var där. Med en perfekt glad yta släppte jag ingen nära. Ingen fick ju förstå vilken hemsk människa jag var. Så kändes det. Att jag behövde skydda människor från mig. Om bara någon hade kunnat hålla om mig då, hjälpt mig förstå mig själv, hjälpt mig se att det inte handlade om mig, och se till att det i något sammanhang kunde få handla om mig. Så som barn behöver: att få vara hela världen för någon. Jag vill berätta om hur jag fick läka det sen. Många år senare.
OM ATT FÖRSTÅ SIG SJÄLV
Så varför är det så viktigt att förstå? Är det inte lätt att bara fastna i intellektet? Det är det verkligen. Och det är inte alltid det går att förstå. Eller att det hjälper att förstå. För mig har det varit viktigt för att kunna känna, och känna med mig själv. Istället för att slå på mig själv behövde jag börja förstå mig själv. Se mina svårigheter, hur jobbigt det var, vad det verkligen handlade om. Inte bara som tankar. Jag behövde sätta mig in i min egen situation och se den med kärlek och respekt. Se att jag gjorde mitt bästa. Acceptera mig själv. Det var så jag långsamt lärde mig självmedkänsla. Det tog många år, och det behövdes mycket terapi. Det behövdes att jag hittade någon jag vågade försöka lita på, och öppnade mig. För det är omöjligt att förändra sig själv på egen hand. Det kommer inte in något nytt då. Om jag hade kunnat göra annorlunda hade jag ju bara gjort det. Men även om jag gjorde mitt bästa så kunde jag inte själv. ”Kan själv” var ju det som hade skadat mig från början. Efter många år av oförstående behandlare vågade jag testa tilliten en ”sista gång”. Den gången var det rätt. Lite tur hade jag ju också. Jag började känna lite i taget, och jag tränade på att våga stanna i känslorna lite mer hela tiden. Jag stod kvar hos mig själv. Andades. Lyssnade. Jag lärde mig vad olika känslor stod för, att urskilja dem, att känna vart de satt i kroppen. Hur de kändes. Vad som var svårt. Många gånger testade jag att måla dem så som de kändes. Hade känslan en färg? Hade den en form? Var den varm eller kall? Stickig eller tryckande? Snabb eller långsam? Om känslan skulle vara en handling, vad skulle den göra då? Om du skulle beskriva den känsla du har nu utan att nämna dess namn, hur skulle du beskriva den?
OM BEHANDLING OCH PTSD
Jag var 17 år första gången jag hamnade på en sluten psykiatrisk avdelning. Då hade jag varit aktuell på BUP i 3 år, hos ätstörningsenheten. Det eskalerade snabbt. Jag fick ätträning, gruppbehandling, KBT för panikångest. Sommaren 2005 hade jag gett upp hoppet. Jag ville bara slippa känna. För panikångesten var egentligen flashbacks men det förstod ingen förrän då. Ångesten som hindrade mig från att äta var skräcken jag återupplevde. Posttraumatiskt stressyndrom. Inom mig vaknade det rädda barnet till liv. Jag kunde inte hejda det längre. De följande åren var en kamp på liv och död. Jag hamnade på ett behandlingshem med psykodynamisk inriktning. Jag utsatte mig själv för allt värre saker, riskerade mitt liv, umgicks med farliga människor. Det var tryggt, för det var det jag kände till. När jag sen skulle ut i samhället igen fungerade jag inte längre. Jag hade 13 diagnoser i min journal, åt så mycket mediciner att jag inte kunde känna längre. Psykiatrin lärde mig att stänga av, ännu en gång. 2007 bodde jag på ett boende för kroniskt psykiskt sjuka efter ett halvår i en dissociativ psykos. Det fanns ingen som orkade längre. Inte ens jag orkade. Men den våren, när min mamma gick bort, hittade jag ett jävlar anamma i mig. Jag tog mig därifrån till egen lägenhet. Jag satte mig i skolbänken. Det var nog nu. Det var också det året jag började i DBT. Tyvärr var det ingenting för mig, förutom att jag i det lärde mig en del om känslor. Min posttraumatiska stress blev än värre av det. Med PTSD är jag idag övertygad om att det inte går att behandla symptomen utan att först behandla bakomliggande trauman. Jag kände mig avväpnad alla mina försvar, men skräcken i mig var ju kvar. Jag behövde skada mig för att orka. Jag fick inte skada mig om jag skulle få hjälp. Den ekvationen slet mig i bitar. Ikväll fortsätter jag berätta om hur jag hittade rätt hjälp.
OM PTSD OCH TERAPI
Min erfarenhet är att allmänpsykiatrin inte kan behandla PTSD effektivt. Kanske för att det egentligen inte är en sjukdom. Posttraumatisk stress är att reagera normalt på onormala händelser. Att inte få rätt hjälp i tid kan göra tillståndet kroniskt. Jag fastnade i skräck. Jag levde som om alla var mina fiender. Jag gick i försvar, flydde, förberedde katastrofer. Det är så hjärnan reagerar på olösta trauman. Jag valde inte det. Med tiden förstod jag att min traumatisering var komplex. Jag var till slut livrädd för mig själv. När jag insåg att psykiatrin var oförmögna att hjälpa mig gick jag därifrån. Jag slutade med alla mediciner. Jag sökte på nätet efter hjälp. Jag fick ett tips. En privat traumaterapeut bodde inte långt bort från mig. Hon var mitt sista hopp. Det mötet gav mig den första diagnos jag har känt igen mig i: PTSD komplex. Jag fick möjligheten att bli en ”pro bono”-patient. Hon såg drivet i mig. Viljan. ”Om du kämpar och gör din del så satsar jag på dig”. Så blev det. Jag kämpade. Jag höll kravet om att få i mig tillräckligt med näring så att hjärnan skulle fungera. Även om jag många gånger slets i känslor av att inte vara värd, prestationsångest och rädsla för att bli övergiven så kämpade vi tillsammans. Genom EMDR, Eye Movement Desensitization and Reprocessing, var bearbetningen snabb men smärtsam. Jag var så trött. Hon stod kvar. Även om jag ibland återföll i självskadande. Vi var ett team. Jag hade tur. Och en överlevnadsinstinkt. Jag kan tyvärr inte säga ”sök privat vård” eller ”gå i EMDR-behandling” för det är inget som erbjuds allmänt eller gratis. Det finns. För de som har tur, för de som har råd. Det är ofta mer skonsamt i längden än långa smärtsamma samtalsterapier. Vi är olika, orsakerna är olika och lösningarna är olika. En sak är dock viktig i alla aspekter: motivation och villighet. Det ska jag skriva mer om, för vägen var ju verkligen inte så här rak sen.
VÄNDPUNKTEN
Det kom en tid då skräcken tog över mig igen. Jag gjorde allt jag kunde för att skrämma iväg människor i min närhet. Som jag hade gjort så många gånger förr. Skillnaden var att den här gången blev jag helt ensam. Helt utan hjälp. Jag hade bara mig själv. Jag var så djupt indragen i min smärta att inget annat fanns. Jag försökte samla mod att dö. För andra gången i mitt liv var det min enda utväg. Där och då mötte jag min riktiga botten. Men jag ville ju egentligen leva. Jag ville ju det. Jag ville leva så förtvivlat att jag ville dö. För jag förstod inte hur jag skulle göra. Jag hade ju försökt så länge. Jag förstod att jag var tvungen att PÅ RIKTIGT möta mig själv. Bakom ångesten, försvaren och allt jag försökte skydda mig ifrån. Jag behövde ta risken och visa mina sårbarheter, lita på att någon annan visste bättre vad jag behövde än jag gjorde. Jag behövde ta emot den hjälpen. Jag kunde inte själv längre. Det var då det vände. Allt innan det spelar så klart in, men det var när jag tog ansvaret över mitt eget liv och valde att försöka leva som det kunde vända. Jag ville inte innan. Jag var ju livrädd för ansvar. Det hade jag ju burit så länge. Jag hade burit fel saker. Jag bar skuld för andra människor. Men jag bar inte mig själv. Egentligen hade jag aldrig tagit ansvar för mig själv och mitt mående. Jag bestämde mig för att göra det. Jag kämpade mig igenom skammen. Jag berättade om skulden, om mina svartaste mest skamfyllda tankar, om hur jag hade manipulerat människor. Jag fick hjälp att förstå att det var överlevnad. När jag la allt på bordet och skalade av mig försvaren så fanns det någon där som sa ”du är människa och det är helt okej”. Jag kunde börja se det jag med, för nu visste hon ju allt. Nu visste ju jag allt.
SJÄLVSKADANDETS FUNKTION
I backspegeln kan jag se att självskadandet hade en livsviktig funktion. Det reglerade mina känslor. När jag utsatte mig för fara hämmade jag självhatet. När jag hade ont lättade ångesten. När jag var arg och inte kunde stå upp för mig själv gick det över av skadan. När jag kände mig maktlös kunde jag kontrollera min kropp. När jag var ledsen kunde jag kväva gråten. Som en personal på behandlingshemmet sa ”Jag kommer inte ta ifrån dig det. Det är ju din överlevnad. Men jag hoppas att vi kan lära dig andra sätt”. Jag väljer medvetet att inte gå in på hur jag skadade mig här. Ni vet redan alla sätt och att det inte är hur som spelar roll. Att kritisera sig själv utan att förstå sig själv är för mig självskadande. Där börjar det. Att rikta negativa känslor mot sig själv är självskadande. För det skadar dig. Det skadade mig. Alla känslor fanns där. Alla ohanterbara känslor bär jag som en påminnelse i minnen och ärr. Idag kan jag prata om det. Idag vågar jag vara ärlig och kan identifiera mina känslor. Idag kan jag värdera mig själv så högt att jag kan säga nej när något inte känns rätt. Jag behöver inte ens förklara varför. Det har varit en daglig träning att ge mig själv det och jag ska avsluta min vecka här med att berätta om det. Några tips och perspektiv på självhjälp.
KROPPSKÄNNNEDOM OCH TRYGGHETSSYSTEM
Utöver terapin har jag längs vägen hittat olika sätt att hjälpa mig själv. Ett av dem har varit kroppskännedom. Att lära känna min kropp och känna in den. Det har jag gjort på flera sätt. Mycket är ”tack vare” min kroniska värk som är en följd av alla år av stress och spänningar. Det har varit nödvändigt att bygga upp mitt trygghetssystem för att hitta lugn och avslappning. Jag har praktiserat medicinsk yoga och avslappning. För att hitta den lugna andningen. Det djupa andetaget är idag mitt ankare i många situationer när känslorna blir svåra. Ibland räcker det att lägga mig raklång på golvet och bara andas. Ibland stretchar jag i mjuka övningar. Ibland gör jag några solhälsningar. Det gör mig mer närvarande. Jag fick också chans att testa basal kroppskännedom hos sjukgymnast. Med hjälp av kroppsscanning kan jag långsamt släppa kroppens spänningar och landa i mig själv. Meditationen har kommit senare men liknar också detta. Ofta sitter jag bara tyst och fokuserar på andetagen, låter tankarna flyta förbi utan att stanna vid dem. Det gör jag ju ändå, men då leder jag snällt tillbaka uppmärksamheten till andningen. Det hjälper mig att återta mitt lugn även i andra situationer. Allt detta har hjälpt mig att kunna lugna mig själv, identifiera känslor, känna styrkan i min kropp och acceptera den som den är, förstå dess funktion och älska den för det. Många gånger har det väckt mycket känslor och jag har gråtit massor. Även gråten släpper spänningar. När jag slutade skada mig kunde jag börja gråta igen. Självskadandet och min spända kropp höll tillbaka så mycket känslor och de behövde komma ut. Jag sörjde för allt min kropp hade varit med om. För några månader sedan på ett yogapass grät jag för att jag blev så rörd. Jag kände hur min kropp utstrålade styrka och tacksamhet. Livsglädje. Min kropp är inte rädd för mig längre. Vi är vänner nu.
SJÄLVKÄNNEDOM
Kroppskännedom hänger ihop med självkännedom. Att sammanfoga mig själv med min kropp var svårt. Jag hade ju överlevt genom att separera delar av mig själv. Lösningen fanns i kreativiteten. Genom att förena idéer i tanken med handarbete och låta sinnena arbeta tillsammans. Med det stora allvaret som bodde i mig var det otroligt svårt att börja leka och släppa prestationen. Jag började med tydliga instruktioner och lätta saker. Jag tillät mig sen att gå mer och mer utanför ramarna. Som när du har ett recept men freestylar lite. Till slut kunde jag hitta på helt egna saker. Någon sa ”ditt uttryck är ditt och det blir alltid rätt” och det blev mina ledord. Misslyckanden fanns inte. Det blev som det skulle och jag tränade på acceptans. Jag uttryckte mig, lekte fram nya lösningar och skapelser. Det gav mig glädje och frihet. Jag testade nya saker. Som barn gör, för att känna efter vad just jag gillar att göra. Jag väckte min nyfikenhet till liv och vågade drömma. Jag började odla växter. Ett litet frö växte och blev en vacker blomma under min omsorg. En avokadokärna blev ett träd. Det lärde mig tålamod. Och att jag behöver ha tålamod med mig själv. Speciellt när växterna tar allt större plats. Skrivandet har varit med mig sen barnsben. Det var en livräddare. När jag inte hade någon att prata med skrev jag. För mig är skrivandet som ett sätt att tänka. Jag behöver se tankarna utanför mig själv för att helt förstå dem. Jag började se att det var så. Det har jag använt mycket för att lära känna mig själv, och hjälpa mig att få klarhet. Också som kreativitet. Att lära känna mig själv har varit som att bli min egen förälder. Jag har lärt mig att stå vid min sida, ställa frågor utan att begära svar, försöka förstå, lyssna tålmodigt, vänta, ge förslag, vara nyfiken och lyhörd. Så byggde jag ett trygghetssystem runt mig själv. Det tar tid. Du är värd den tiden. Du är skyldig dig själv den tiden.
ATT VARA MED SIG SJÄLV
Jag började lyssna på mig själv. Vänta in svar tills det fanns. Jag ställde frågor som: Hur känns det här? Vilket alternativ känns mest bekvämt? Vad är svårt? Varför? Vad skulle du må bäst av idag? Är du rädd för något? Behöver du be någon om hjälp och stöd? Vad vill du äta till frukost? Vem vill du prata med idag? Utan att förstå att det var det jag gjorde blev jag medvetet närvarande. Jag var närvarande med mig själv. Den bästa föräldraegenskapen. Jag såg världen omkring mig, lyfta blicken och såg trädkronorna för första gången. Vad jag la märke till omkring mig sa något om mig. Vad jag störde mig på eller tyckte var vackert speglade självkännedom tillbaka. Det var viktigast att starta där, med mig själv. Bygga upp mig själv inifrån. Skapa en trygg zon där. Ge mig själv det jag kunde ge. Sen började en annan utmaning ta form: att sätta gränser mot omgivningen. Visa känslor. Ta ansvar för det utan att vara självdestruktiv. Att tro på att jag fick det, att jag hade rätt att vara människa. Jag ser det som en pågående träning. Idag vågar jag mer och mer säga ifrån, berätta vad jag tycker, säga nej när jag inte vill, säga ”jag återkommer” om jag behöver fundera. Jag behöver inte förklara. Jag vågar till och med bli arg. Jag kan säga ärligt och tydligt vad jag vill och behöver och förklara för andra att det inte är okej att göra mig illa. Jag har mina konturer och de behöver jag vara lojal mot, lyssna till. Jag vågar finnas, vågar leva. Idag lever jag med en fantastisk människa som utmanar mig till att bli ännu mer jag varje dag. Jag gör detsamma för honom. Vi växer, som två självständiga individer, av varandra. Det är mer än jag hade vågat drömma om. När jag inte hade mig själv var det inte möjligt. Då löstes jag upp i andra människor och fastnade i självutplånande. Motsatsen till idag. Det går att bli den man vill vara. Ett litet steg i taget.
ACCEPTANS OCH FÖRLÅTELSE
Det var viktigt att också se mina brister. Förstå dem. Acceptera dem. Jag är riktigt jobbig när jag inte erkänner att jag har fel. Jag har manipulerat människor, ljugit, skadat människor både omedvetet och medvetet. Jag är ibland onödigt hård och dömande. För att jag är människa. Och det är helt okej. Det går att säga förlåt. Jag har sagt förlåt. Jag behövde börja med mig själv. För alla gånger jag hade gjort mig ensam, skadat mig själv, gått emot min vilja, undvikit saker jag hade behövt osv. Jag skrev en lista på allt jag hade försakat mig själv. Där stod bl a lek, humor, utbildning, tålamod, kärlek, vänskap, att kladda och stöka ner, äta gott och att träna för att stärka kroppen. Allt det gör jag nu. Jag kommer på nya saker som jag fyller på med. Ibland när jag har en jobbig tid så plockar jag fram listan och så gör jag något av det som står där. Jag tycker så mycket om mig själv då. Jag hade också andra att säga förlåt till. Människorna som ville finnas där som jag kastade iväg, avvisade, ljög för och manipulerade i mitt självdestruktiva liv. De som jag la ansvaret för mitt liv på. Ibland gick det inte, för de fanns inte kvar i livet eller var för sjuka. Jag tände ljus för dem. De som stod mig närmast behövde se skillnaden. Jag sa förlåt genom att visa att jag tog hand om mig. Det gör jag än. Det har tagit många år att återvinna tillit. Jag har haft många samtal där jag har bett andra berätta, om de vill, hur de har upplevt det. Jag har mött mina skuggor. Varför? För att få frid. Annars finns det kvar för att jaga mig i mina mörka stunder. Att göra upp med mina skuggor har varit det finaste jag har gett mig. När jag skadade mig själv var självkritiken inte ärlig. Det är den nu. Och den är rimlig, grundad. Jag har chans att ta till mig den och använda den som styrka. När jag gör fel kan jag ta ansvar för det, och säga förlåt. Också till mig själv. Varje gång jag gör någon annan illa skadar jag också något i mig. Varje gång jag skadar mig skadar jag också de som bryr sig om mig. Jag förlåter mig själv för det jag gjorde när jag inte visste bättre.
TACK FÖR DEN HÄR VECKAN
Då var det dags att tacka för mig. Innan jag går vill jag ge några kärnfulla tips på vägen (utifrån mig själv, som alltid).
1. Känslor är inte farliga. Inga känslor är fel. Omfamna dem alla. De vill säga något. Lyssna.
2. Bygg upp ett trygghetssystem inuti. Med en snäll förälder som värnar dig och förstår dig. Det räcker med att försöka.
3. Ge dig själv snälla saker. Öva på det. Du kommer att tycka om dig själv då. Vi gillar ju människor som är snälla mot oss. Var snäll mot dig. Du får det.
4. Träna på att vara närvarande i nuet. Ångest är gammal rädsla. Oro för framtiden hänger ihop med det. Gör nuet starkare så att du orkar ta itu med dåtiden.
5. Ibland finns det inget rätt och fel. Ibland måste du fly känslorna, hitta ett sätt att orka, komma vidare i det som är ohållbart. Ibland är vad som ser ut som ett steg tillbaka ett steg framåt. I framtiden hoppas jag att jag kommer att arbeta som psykoterapeut på ett behandlingshem eller en egen mottagning. Jag har lärt mig att leva med värk, trötthet och utmattningsskov. För jag vill så gärna leva. Jag vill att min historia ska få en mening. Det kan den bara få på ett sätt. Genom att den hjälper andra. Om så bara en enda människa.
En annan väg är genom skrivandet. Det som höll mig vid liv sprider nu liv. Ni hittar mig på reaktionista.se. Tack för att ni delat med er av era tankar och egna upplevelser under veckan. Tack för ert varma stöd, och inte minst tack till SHEDO:s styrelse som gav mig den här möjligheten. Nu fortsätter vi prata om det, öva på självmedkänsla och träna på allt det som hör livet till. Tack!