Ge en gåva I alla år har jag känt att jag på något sätt har varit annorlunda jämfört med mina vänner och andra barn. Det var många gånger svårt att koncentrera sig i skolan, när jag blev kär i någon så blev jag nästan besatt och jag upplevde att jag tog besvikelse som om hela världen rasade. I tonåren märkte jag att jag hade väldigt “högt i tak” när det kom till att skoja med andra och jag har sårat människor flera gånger när min mening var att skoja. Än idag kan jag använda ganska tuffa ord när jag känner något starkt eller när jag skojar med andra.
Den här texten skrev jag på kvällen efter en panikångestattack sommaren -16:
“Idag kom du från ingenstans, som vanligt, oförskämd som du är. Du går bara klampar på utan att ringa innan eller ens knacka på dörren, och inte bara det. Du är oförskämd länge, du stjäl min tid och min energi precis som om du har rättigheterna till mitt liv. Du får mina tårar att falla, du får mig att känna mig otillräcklig, värdelös och du får mig att ifrågasätta mig själv och min existens.
Vissa dagar hinner jag köra ut dig innan du gör för mycket skada, men idag vann du. Idag kände jag mig ärligt talat vacker och jag var så exalterad över resan vi skulle göra, men du tog den från mig.
Du ska dock inte förstöra resten av min kväll, jag ska vila en stund och sen äter jag middag och har en fantastisk sommarkväll tillsammans med min kärlek! Inget mer av detta skit idag och massor av kramar och kärlek till alla er som också kämpar med den där inre djävulen som kallas panik/ångest!”
Denna sommaren skulle jag fylla 26 år, jag har precis börjat med en stämningsstabiliserande medicin som inte alls fungerade för mig, men tyvärr kan man inte veta innan vad som kommer att fungera och man blir då tvungen att prova sig fram. Dock hade jag turen att den medicinen jag fick prova efter denna fungerade väldigt bra och jag har den fortfarande än idag.
Efter en omtumlande och självdestruktiv period i livet fick jag äntligen hjälp via vuxenpsykiatrin i Karlskrona. I mitt fall har jag bara gott att säga om dem. Efter en tid blev jag diagnostiserad med borderline (emotionellt instabilt personlighetssyndrom) och panikångest. Jag fick börja träffa en fantastisk behandlare som fick mig att lära mig mer om mig själv och varför jag fungerar som jag gör.
Tyvärr så är det fortfarande 2025 så otroligt mycket tabu och okunskap om all psykisk ohälsa, vilket jag tycker är så fel! På arbetsplatser, i offentliga sammanhang, på nätet, bland vänner mm. Har man inte en sjukdom som syns på utsidan så är man inte sjuk. Det finns en uppsjö av tillstånd, sjukdomar och diagnoser som inte syns på utsidan och vi är många som varje dag kämpar med att få omgivningen att förstå detta.
Förståelsen och kunskapen är fortfarande så otroligt liten och jag har upplevt flera gånger att människor blir förvånade när jag berättar vad jag själv lever med och hur jag kan må och hur jag uppfattar min omgivning när jag mår bra såväl som när jag har dåliga dagar.
Även om jag fortfarande kan ha sämre dagar och förmodligen alltid kommer att leva med detta så mår jag tusen gånger bättre idag. Jag har fantastiska människor omkring mig både på arbetet och privat. Det jag vill med den här texten avslutningsvis är att belysa alla former av psykisk ohälsa. Misstänker ni att någon mår dåligt, fråga dem! Mår du dåligt själv, våga be om hjälp och våga prata! Det är inte en svaghet att be om hjälp, det är en superkraft!
//Emelie