Den där jävla chilin

I nio år har jag varit fri.

Eller har jag det?

Fri från begäret att dämpa min ångest med att skada mig själv.
Jag har mitt ställe och jag har mina verktyg, som så många av oss har.

Oss, det är vi!

Du och jag! Du. Oavsett ålder, klass eller kön.

För det är ju faktiskt så, hur mycket samhället, anhöriga, eller faktiskt jag som socialpedagog behandlar och förebygger emot att självskada som en känslohantering.

Så finns det alltid ett vi.

Vi som inte löser där och då att ta en tugga på chilin, vi som inte lyckas stå emot med hjälp av ett snäpp med hårbandet.

Vi alla, förstår egentligen att ni vill väl. Mamma. Pappa.
Men vi kommer aldrig kunna förklara för er som aldrig haft en direkt självskada hur det känns.

Hur det faktiskt lättar.

Hur munnen blir full av ångest, insekter, avsky, som sipprar ut genom vår mungipor.

Hur gärna vi vill motstå….hur gärna vi vill att en krislista eller ett jag älskar dig.
Ska räcka.

Hur vi konstant behöver er för att bryta detta sättet att hantera när våra känslor väller över.

Men här är jag, efter så många år med aktiv självskada.
Så står jag.

Med viljan att hantera min ångest med att ta mina grejjer, skada min plats

Men. Jag är inte där längre.

Du ska dock veta detta!

Det är okej att må fruktansvärt dåligt.

Men vi behöver alla ta emot den eventuella hjälpen vi får från nära och kära.
Hur dumma i huvudet och oförstående de verkar i stunden.

Faktiskt, tugga i dig den där jävla chilin.
Lägg en brustablett på tungan.
Låt din mamma eller pappa köra runt dig i bilen några timmar i tystnad.

Detta är inte enbart vår börda att bära.
Det finns oftast stöd runt omkring oss om vi lyfter blicken från våra sår.

Men här är jag nu, 42 år gammal. Trebarns mamma… akademiker. Som blir retad för den fina tröjan barnen valt på en nykter AW och direkt faller i känslan av att självskada är enda utvägen.

Nu har jag skrivit detta. På en parkbänk vid en gångväg i en mindre stad i Sverige.
Jag gav ångesten plats.

För visst är det fullkomligt rimligt. Att vara ny oavsett ålder, efter en vecka gå på en AW, bli retad för sina kläder.

Och faktiskt bli ledsen?
Självklart så har jag den fulla rätten.
Så här sitter jag nu, på en parkbänk.
Och har låtit ångesten finnas i min kropp, skrivit och 35 minuter senare lever jag fortfarande.
I en kropp utan nya självskador.

Sen går jag uppgiven hem, skriker i frustration på två snubbar som sätter upp klistermärken i gångtunneln.

Men inser, att vi håller på samma lag.
Gais, och tillsammans vrålar vi.

GÖTEBORGS ATLET OCH IIIIDROTTSSÄLLSKAP!

GEMENSKAP!

För vi kan. Du och jag tillsammans. Härda ut den här jävla skiten som självskada är och ge oss själva möjligheten till andra vägar att stanna kvar. Härda ut.

Och en gång var jag 13, 16, 20, 25, 30 så jag kan faktiskt på något sätt greppa vad du går igenom.
Även fast jag nu. Är skitgammal.

Sofia Lundström

Ge en gåva Beställ material Bli medlem