Ge en gåva Dem brukade säga ”du måste vara mer rädd för att leva än för att dö” när jag inte längre visste, när fem mil om dagen inte var tillräckligt, när dagarna utan mat blev alldeles för många.”Du kommer dö” sa dem till mig när jag låg på hjärtintensiven med alldeles för många slangar i mig, när vagnen som återupplivar personer placerades bredvid mig.
När njuren bestämde sig för att ge upp och dem bönade och bad om att jag bara skulle dricka upp vattnet, när dem fick bära mig upp och ned för trapporna, när jag inte orkade säga ett ord, då, då sa dem att jag inte längre var jag, När tallriken flög i väggen, när det var pasta på hela golvet, när jag inte vågade ha strumpor för att dem vägde för mycket, när jag trodde att man blev tjock av tandkräm, när jag bar med mig vågen vart jag än gick,när allt var siffror, då, då sa dem att det har gått för långt. När jag återigen låg på britsen på akuten, när näringsdryckerna staplades på hög, när jag slutade träffa människor, när tvångsritualerna tog över mig, när jag trodde att man blev tjock av att se eller röra mat, när dem kom ner på nätterna för att se att jag fortfarande andades, då,då grät dem. När inga kläder passade, när dem inte vågade komma fram och prata med mig, när ätstörningen gav mig epilepsi anfall, när jag ramlade ner i golvet för tredje gången den dagen, när kroppen blev blå,när jag slutade skratta när kroppen inte längre orkade sitta eller stå, när håret trillade av, när jag slutade sova, när jag ljög, manipulerade, bråkade och grät över mat, då,då sa dem att jag blivit galen på riktigt. När jag skrev “För mig kommer det här alltid att vara enkelt, jag väljer alltid cigarretter över mat, jag kommer varje gång att lämna allt annat. Snälla spendera mer tid med mig, jag fryser jämt, dem säger att det har med dig att göra men Ana varför skulle du göra något för att skada mig? Och jag lämnar dig inte, inte utan strid”, då, då sa dem att jag hade grav anorexi.
Och dem kommer, dagarna när jag saknar allt jag just beskrev, när jag skulle ge min högra hand för att ha det tillbaka, bara en sista gång. Men jag kan inte ta det tillbaka, jag får inte ta det tillbaka, jag brukar försöka komma ihåg allt jag beskrev, hur fruktansvärt det var, hur varenda minut gick ut på att bara överleva till nästa. Jag har kommit långt jämfört med tillstånden ovan även om jag har en lång väg kvar, skillnaden då mot nu, är att jag har bestämt mig. Behöver jag dricka det där glaset vatten så ska jag dricka det, behöver jag vila, ja då ska jag vila. Och jag vill bara förmedla att det går, att det blir bättre, att hela livet inte behöver cirkulera runt mat. Jag försöker ta tillbaka mina drömmar och mål, jag försöker lära mig leva igen för att alla säger att det är värt det och det är något man helt enkelt får lita på, det finns dem som så tydligt har bevisat det och även om det känns som att man själv är annorlunda så är man inte det, vi alla kan bli fria från ätstörningen, vi förtjänar att äta och att få må bra. Och den där kontrollen eller tryggheten som ätstörningen ger är FALSK, man har inte kontroll när man styrs av en sjukdom, även om det känns tryggt så är det inte tryggt att vara tre sekunder från att dö, det är inte tryggt att vara slav under ätstörningens regi. Jag vet, ambivalensen är där hela tiden, man går från “Jag ska bli frisk” till “Jag ska fan inte äta” men tillslut dominerar “Jag ska bli frisk” ända tills “Jag ska fan inte äta” är utrotat. Jag vill även säga att det inte behöver vara så som jag beskrev i början av texten, det finns något annat, något bättre och det är dit jag är påväg, för att dem ska aldrig mer kolla på mig och undra hur många minuter jag har kvar att leva.
/Alexandra