Ge en gåva Visst är det läskigt? Att släppa in någon innanför de där murarna som du så omsorgsfullt har byggt upp? Varje sten innehåller en hel värld av minnen, besvikelser, smärta, gråt, skrik som ingen tog hand om, ensamhet och det där lilla barnet vars ansikte finns inristat i fler stenar än du önskar. Det lilla barnet som bär samma namn som ditt. Barnet som påminner dig om riskerna varje gång du försöker anknyta till någon. Hur tröstar du det barnet?
Att komma nära någon innebär en risk att bli övergiven. Jag har inte alltid förstått hur rädslan över att bli lämnad styrde mina handlingar. Under stora delar av mitt liv har jag stängt ute alla i min omgivning. Jag sa till mig själv att jag inte behövde andra i mitt liv. Sådan var jag, inte en människo-människa! Åren när jag var som mest självdestruktiv var också åren då jag var som mest ensam och isolerad. Jag visste att ingen skulle stå ut med mig. Knappast jag stod ut med mig själv.
Så mina murar växte på höjden och på bredden. Jag dekorerade dem med taggtråd och installerade ett helt varningssystem. Varningen uppmärksammade mig på fara, så att jag kunde agera i tid. Agera i tid innebar att ta ett steg bakåt, bli mera avskärmad och pusha iväg den som hade vågat närma sig. För att det var lättare att hantera ensamheten, än att stå ut med vetskapen att jag kunde bli lämnad.
Mitt system höll mig trygg, tills jag förstod att tryggheten jag levde i var skör. Mitt system fungerade dessvärre även som en självuppfyllande profetia. Gång på gång såg jag på när andra inte orkade hålla kontakten. Många år senare förstod jag att det var svårt att nå mig där jag var.
Jag vet inte om jag gjorde något konkret för att våga bryta det mönstret, men till slut bröts det. Kanske för att han kämpade för mig? Nästa gång var tröskeln lika hög, men jag vågade. Kanske för att hon var genuint intresserad av att lära känna mig? Om jag ändå ska vara självvaliderande så måste jag säga att mitt mönster har gjort att de jag har valt att släppa in i mitt liv är de som verkligen betyder något för mig, och jag vet att jag betyder något för dem. Det är jag så tacksam för. Magiska saker händer när man vågar ta det där steget utanför trygghetszonen.
//Shaha