Ge en gåva Att prata om min psykiska ohälsa med mina anhöriga har alltid varit svårt för mig. Det är det nog för många. Det som blivit enklare med åren är det generella pratet kring mitt mående. Liksom vad mina diagnoser är, vad för terapi jag går och liknande. Men jag tycker det är så himla svårt att prata med mina anhöriga om mitt självskadebeteende. Jag har försökt förklara så gott jag kan många gånger men det är så svårt att prata om något som är så svårt att förstå för många. Det är svårt för mig också att förstå varför jag har det beteendet emellanåt. Det finns så mycket fördomar kring det också som samhället fortfarande tror på.. det är problemet med fördomar, man tar gärna det som fakta när det inte är det. Det är svårt att bevisa motsatsen liksom.
Jag går i terapi för mitt självskadebeteende och har alla samtal jag behöver kring det med min psykolog. Jag behöver inte “prata ut” med mina anhöriga om det, vilket är skönt och hjälpsamt.
Men det gör så ont i mig när jag ser pappas ledsna blick när han förstår att jag gjort mitt problembeteende, utan att jag behövt säga det. En blick som är tom, sorgsen och hjälplös. Han vet ju om att det kvittar vad han säger, han kan inte hjälpa mig med det här. Jag vill så gärna skydda honom från allting för tanken på hur det måste kännas för honom att ha en dotter som mår så pass dåligt gör mig ångestfylld… samtidigt är det jag som lider och inte han.
Min fina pappa, jag önskar att jag kunde skydda dig från allt det här. Precis som du vill göra för mig.
// Nathalie