Att leva med en ätstörning

Finns det någon jag kan prata med?
Finns det någon som kan förstår mig? Som förstår hur jag känner?
Jag känner mig så ensam.

Tårarna rinner, ett leende som bara försvinner, och en rädsla lika stor som djupet i en grav.
Demonerna gör sig påminda; de viskar inte längre, de skriker.
Dess röst eka i huvudet på mig likt en tornado. Min logik försvinner, jag tappar förmågan till att röra på mig, jag bli helt apatisk. Demonerna och ångesten ta mig med på en resa genom helvetet igen, och återigen sjunker jag snabbare än kvicksand.
Jag faller igen..

“Tårarna rinner, dags för mat. Ångesten kommer, dags för hat.
Vakande blicka, kalla kårar. Ångesten kommer, tysta tårar.”

De säger att jag är fin som jag är, att allt kommer bli bra igen.
Jag ser deras läppar röra på sig, men jag kan inte greppa vad de säger.
Vad menar dom? Vad säger de? Varför säger de så? Jag är inte mottaglig.

Jag känner mig som ett hopplöst fall, som ingen verkar veta vad de ska göra med.
Jag känner mig som ett vandrande problem, som ingen riktigt vet vad de ska göra med.
Jag lyssna, sväljer och sluter mig som en mussla. Vill inte att någon ska se min smärta, våga inte visa. Jag skäms!

De säger: Hanna, följ ditt hjärta.
Jag svara: Hur ska man veta vilken del man ska följa, när hela ens hjärta är i tusen splittrade bitar?

Som så många gånger förr sitter jag i fönstret och titta ut, på det liv som är avskärmat från min egen verklighet just nu.
Jag förstår inte hur alla andra gör. Hur lever de?
Jag önskar att någon gav mig en manual, eller åtminstone kunde lärde mig att leva.
Jag lever inte, jag existera bara.
Jag gå runt och finns, men jag har slutat känna, reflektera och leva.

Ångesten och demonerna har tagit mig ner till botten ännu en gång.
Mitt självhat är svartare än natten, mina tankar kretsa bara kring mat och träning.
Jag vet inte vem jag är längre, jag har tappat bort mig själv i ätstörningens hårda grepp.

Ljuset är för stor kontrast till mitt mörker.

“Om man i djupet känt en enda smärta, så förstår man alla andras lidande”

/ Hanna Ovesson

Ge en gåva Beställ material Bli medlem