Ge en gåva Jag är i en slags identitetskris. För så som jag var innan jag blev sjuk kommer jag aldrig att bli igen. Och det är okej. Men jag är rädd för att jag inte ska bli någonting överhuvudtaget. Att jag ska fortsätta vara ett tomt skal där det enda som ger mig näring är att självskada. För vad är jag utan det? Vad är jag utan det där som fått mig att orka de senaste 3 åren? Finns det ens något “jag” i allt detta? För det känns verkligen inte så. Det är obehagligt att försöka vara utan det. Det känns inte bra. Och det blir problematiskt när självskadandet får mig att må bättre än att vara utan det. Det är bakvänt.. jag mår dåligt av att inte skada mig. För jag orkar inte känna alla känslor jag tryckt undan i så många år. Jag bara orkar inte, jag kan inte. Jag kan inte acceptera att mamma dog. Att jag är här på jorden utan henne. Det finns inte i mitt huvud, det bara går inte. Jag vet att det är omöjligt för mig att leva utan henne så därför har jag tryckt undan sorgen i så många år. Min psykolog är säker på att jag kommer kunna leva med sorgen och ändå ha ett värdigt liv. Varför tror jag inte på henne då?
/Nathalie