Ge en gåva Min ätstörning fick mig aldrig att hamna i en sjukhussäng. Det var aldrig på grund av den jag var inlagd. Jag själv tyckte inte att jag var tillräckligt sjuk. Jag tänkte att jag för att söka eller ta emot hjälp först behövde bli sjukare. Att jag först behövde gå ner mer i vikt. Nå sjukt mål efter sjukt mål. Ta sönder mig ännu mer. Jag tänkte att jag inte var klar med ätstörningen eller det sjuka än och att jag behövde bli det först. Sen, när jag nått någon sorts magisk gräns som i verkligheten inte finns, skulle jag vara tillräckligt sjuk och kunna börja kämpa uppåt igen.
Jag har hört så många berätta samma sak. Jag har peppat så många människor att söka hjälp, trots att de inte känner sig tillräckligt sjuka. För vet ni? Det finns inget som heter ”inte tillräckligt sjuk”. Det är ätstörningens röst. Dömande tankar, inte fakta. Jag tror inte heller, åtminstone inte för de flesta av oss, att den magiska gränsen vi tror att vi ska nå någonsin kommer. Jag tror inte att värre självskador, att gå ner ännu mer i vikt eller att bli så sjuka att vi hamnar på sjukhus någonsin kommer få oss att känna oss ”klara”. Jag tror inte att vi, utan att först göra något annorlunda, en dag kommer vakna och känna ”Nu är jag tillräckligt sjuk, nu har jag skadat mig färdigt – nu vill jag bli frisk!”.
Det låter hårt, men jag tycker också att det finns en tröst i det. En princip som är applicerbar på väldigt många situationer. Vi behöver inte bli sjukare. Det behöver inte bli värre. Varje dag har vi en ny chans att välja annorlunda. Varje dag har vi en ny chans att förändra våra liv. Just idag, en helt vanlig dag, kan vara dagen då vi börjar förändra och steg för steg vänder våra liv till det bättre.
Alla är olika och det finns lika många sätt att ta sig upp som det finns anledningar att skada sig. För mig handlade det om att bestämma mig. Drivkraften kom inte ur att jag nått botten, kände mig klar, att det svåra slutade vara svårt eller att jag inte ville skada mig längre, utan låg i att något långt ifrån sjukdom och destruktivitet blev viktigare. För mig var det mina drömmar som, tillsammans med terapi som lärde mig hantera det svåra och där jag kände mig sedd och lyssnad på, tog mig framåt. Om jag skulle leva ville jag följa mina drömmar. Drömmar och destruktivitet går inte ihop. Så jag bestämde mig för att sluta – fast jag inte ville, fast jag inte trodde, fast jag var helt säker på att jag aldrig skulle må bra och att det bästa jag kunde nå var att återigen hålla upp en glad fasad samtidigt som jag kände mig lika trasig inombords.
Med tiden hittade jag fler anledningar. Jag började se hur illa jag hade gjort mig själv, hur negativt det påverkat mig och hur mycket lättare livet blev av att äta och inte skada mig. Med tiden började jag också må bättre, började känna att jag inte ville skada mig längre. Då kände jag mig klar. Då, när jag fått den distansen, kände jag att jag varit ”tillräckligt sjuk” och att jag var färdig med det destruktiva. Och det går att må bättre, även om det inte känns så. Det går att må bättre och få ett bra liv på riktigt, inte som i att bara låtsas må bra – men det är svårt att komma dit så länge vi fortsätter skada oss. Så länge vi inte vågar släppa taget och på så sätt låta det nya, det friska, komma in.
Du är värd att må bra. Det kommer att bli bättre.
/Diana