Maktlöshet

Att vara anhörig till någon som inte mår bra är en av de svåraste roller jag någonsin haft. Det är en ständig balans mellan att vilja hjälpa och att inse att jag inte kan göra allt, hopp och förtvivlan, att finnas där för någon annan och att försöka hålla ihop mig själv.

Jag har lärt mig att psykisk ohälsa inte bara drabbar den som mår dåligt. Den påverkar hela familjen, alla relationer och hela vardagen. Det finns en särskild sorts oro som är svår att beskriva för den som inte upplevt den. En oro som aldrig riktigt försvinner, även under de bättre dagarna.

Jag har analyserat sms, lyssnat efter tonfall och känt hur hjärtat slagit lite snabbare när telefonen ringt sent på kvällen. Jag har legat vaken och undrat hur någon jag älskar så mycket kan bära på så mycket smärta.

Det svåraste har ofta varit känslan av maktlöshet. Att stå bredvid och se någon kämpa, utan att kunna ta bort det som gör ont. Att vilja säga exakt rätt ord, göra exakt rätt saker, men inse att det oftast inte finns en enkel lösning. Hur mycket jag än försöker kan jag inte göra rätt.

Jag har också känt mycket frustration, och ibland till och med ilska. Inte på personen, utan på sjukdomen och på hur mycket den tar, på hur den påverkar hela livet.

Det tog lång tid innan jag förstod att jag också behövde stöd. Att jag inte kunde hälla ur en tom kopp, att mina känslor också fick ta plats och att det faktiskt inte gjorde mig självisk att sätta gränser eller ta hand om mig själv.

Det jag lärt mig längs vägen är att hur mycket jag än vill så kan jag inte rädda någon, men jag kan gå bredvid, lyssna och påminna om hoppet när det känns långt borta – och det är inte förgäves. Det kan göra stor skillnad.

//Johanna