Ge en gåva Det är märkligt hur lätt det ibland är att döma det som egentligen bara är mänskligt.
När någon berättar att de mår dåligt, känner sig sårade eller bär på tunga tankar, möts det inte alltid av förståelse. Ibland möts det istället av avstånd, ifrågasättande eller ord som får personen att känna sig för mycket, för känslig eller fel.
Men att uttrycka sina känslor är inte att söka medlidande. Det är ofta bara ett sätt att försöka bli förstådd. Att sätta ord på det som gör ont. Att våga vara ärlig med det som pågår på insidan.
Människor som öppnar sig behöver sällan bli rättade. De behöver sällan höra att de borde tänka annorlunda, känna mindre eller vara starkare. Oftast behöver de bara bli mötta med närvaro, värme och ett lyssnande hjärta.
Ibland säger andras reaktioner mer om dem själva än om den som delar sina känslor. Det kan väcka obehag att möta någon annans smärta, särskilt om man själv inte lärt sig att hantera det svåra. Då händer det att människor förminskar, byter ämne, skämtar bort eller stänger ner det som egentligen bara behövde få finnas en stund.
Men känslor blir inte mindre sanna för att någon annan inte förstår dem. Och en upplevelse blir inte mindre verklig för att någon annan inte hade känt likadant.
Det är kanske just där vi behöver stanna upp lite oftare. Vi vet så lite om vad en annan människa bär på. Vi ser sällan hela historien bakom en trött blick, ett kort svar, ett avståndstagande eller ett försök att sätta ord på något som länge varit svårt att bära ensam.
Kanske skulle mycket förändras om vi blev lite försiktigare med våra bedömningar och lite generösare med vår omtanke. Om vi slutade se känslor som svaghet och istället började se dem som det de faktiskt är — en del av att vara människa. För alla känslor bär på ett språk. Och ibland är det modigaste en människa kan göra att låta det språket höras.
Det vi alla behöver mer av är kanske inte fler förklaringar, fler försvar eller fler snabba tolkningar. Utan mer närvaro. Mer lyssnande. Mer mjukhet inför det som inte alltid syns. För ingen människa ska behöva skämmas för att hon känner. Och ingen människa ska behöva bli mindre för att hon vågar vara ärlig.
Kanske är det också därför vissa erfarenheter, hur tunga de än har varit, med tiden kan bära med sig något mer. Inte för att det svåra i sig var rätt eller enkelt, utan för att det vi går igenom ofta formar vårt sätt att se på både oss själva och andra människor.
Det är också därför jag idag har valt att engagera mig i Suicide Zero och Föreningen SHEDO. Jag bär själv på en livserfarenhet som har satt spår, men som också har gett mig något viktigt. Idag känner jag tacksamhet över det bagage jag bär, eftersom det har varit med och format mig till den människa jag är. För vårt bagage formar oss ofta — inte bara till dem vi är, utan också till dem vi väljer att bli.
//Sara