Ge en gåva Påsken är för många en kort men glädjefylld tid. Våren har kommit, solen börjar värma, liten efterlängtad semester som folk antingen åker iväg på en skidor eller sol eller stannar hemma och vilar upp. Många väljer att fira påsken med vänner och familj och med allt firande så innebär det en hel del mat. För många är påsken en efterlängtad högtid, men inte för alla. För en person med en ätstörning så kan påsken som de flesta högtider vara otroligt ångestfylld och ärligt talat fruktansvärd. Att åka iväg från sina rutiner, träffa släkten och vänner i miljöer där alla ska vara glada och må bra och där maten ska ätas tillsammans och som ofta även innefattar dessert. Jag kom ihåg påsken för flera år sen. Vi åkte ofta iväg till min farmor och farfar för att fira tillsammans med familj och kusiner. Farmor hade alltid lagat en stor påskbuffe och fyllt upp hela köksbordet och alla var så glada av att se varandra. Allt verkade så perfekt på ytan men egentligen så gick alla på helspänn. Jag hatade alla högtider, de var allt annat är glädjefyllda och inom mig började ångesten sakta men säkert byggas upp för varje minut. Rösten skrek nonstop i mitt huvud och hade redan börjat planera vad jag fick och inte fick äta från påskbuffen. Jag kände hjärtat bulta och jag kände hur jag nästan började gråta inombords men jag försökte att hålla en glad fasad, för familjen och släktens skull. Jag ville inte vara den som förstörde stämningen ännu en gång.
Väl när det är dags för mat så kan jag känna allas ögon på mig, vad kommer hon ta? Kommer hon äta något ? Kommer det bli bråk? Jag kan känna pressen, ångesten, velandet och den totala paniken inom mig. Jag vill bara försvinna, gömma mig och slippa detta. Jag plockar på mig en tallrik och sätter mig med resten av släkten, alla äter, pratar och skrattar förutom jag. Jag sitter och tittar ner på tallriken och den enda jag kan höra är rösten, rösten som skriker på mig, skriker hur jag ska fuska, skriker hur jag inte förtjänar att äta, skriker hur värdelös jag är, skriker hur all mat kommer sätta sig någonstans på mitt kropp så fort jag stoppar det i munnen. Jag kan känna hur mamma och pappa tittar på mig, det är en sorg i blicken, en besvikelse som inte går att beskriva och den skär rakt in i hjärtat på mig. Jag tar en tugga och det smakar ingenting. När jag väl har lyckats äta upp och lagt besticken åt så frågar farfar om jag inte ska ha mer. Mer?! Nej tack, jag är mätt. Jag möter mammas blick och men vågar knappt titta, jag vet vad hon tycker, det var långt ifrån vad hon bedömer är en normal portion men hon orkar inte tjata, inte nu, inte här.
Jag sitter tyst på min stol tills desserten börjar dukas fram. Paniken stiger och ångesten stiger när jag ser farmor sätta fram påsktårtan och börjar servera. Det där går inte, jag kan inte. Jag känner gråten i halsen och jag stirrar på tårtan när den sakta börjar närma sig mig. När farmor ska skära mig en bit så skakar jag på huvudet, nej tack det är bra. “Men en liten bit ska du väl ha, Frida. Jag har ju bakat den?” Jag kan inte titta på farmor utan stirrar rakt ner i golvet, skakar på huvudet. Jag kan känna hennes blick, besviken och ledsen. Jag kan känna hur anorexin pustar ut, bra ! Du får kompensera för maten du åt men det där får du absolut INTE äta.
Så här kunde påsken se ut för mig för ett par år sen, år efter år. Det blev aldrig lättare. Det var aldrig ledigt eller semester för mig för anorexin var alltid där och såg till att jag följde “reglerna” och följde “dess strikta schema”. Varenda högtid kändes som om jag alltid förstörde allt för min familj och för alla som var där oavsett hur jag gjorde. Jag hatade högtiderna.
Nu är påsken som alla högtider annorlunda. Denna påsken åkte vi hem till mamma och pappa, farmor och farfar var också där. Pappa och min bror hade gjort en påskbuffé och mamma hade köpt en påsktårta. När vi sitter där vid matbordet så är min tallrik fylld med all mat som jag vill ha, som jag gillar och som jag vill äta. Jag tar en tugga och njuter, jag pratar med min familj, vi skrattar och vi njuter. När väl tårtan kommer fram så kan jag höra en liten röst i mitt huvud men jag hör den inte riktigt, jag viftar bort den. Jag skär upp en bit och för en sked mot munnen, det är en moussetårta med citrussmak, den smälter i munnen, helt gudomlig, MUMS! Jag skrattar medan jag skrapar upp det sista från tallriken. “vad skrattar du åt?” frågar mamma. “Jag är så jäkla glad att jag inte är sjuk längre”. Sen sträcker jag mig mot tårtan för att ta en till bit.
Detta är alltså ungefär 10 år mellan dessa händelser. Jag vill att ni där ute som kämpar ska veta att ni inte är ensamma. Jag vet hur svårt det är, hur jobbigt det är och hur tufft det är och att högtiderna är värst. Jag vill att ni ska veta att jag också har varit där och att det var lika jobbigt varje år. Jag vill att ni ska veta att livet har så mycket mer att ge att anorexin inte längre är välkommen på högtiderna, aldrig någonsin mer välkommen. Jag vill att ni ska veta att vi finns här och att trots att allt verkade helt hopplöst så tog vi oss ur det. Alla kan ta sig ut ur ätstörningen och en dag kan ni också sitta tillsammans en påsk med er familj och era vänner och bara njuta av det som en gång väckte en sån stark ångest hos er. En dag kommer ni också att kunna känna glädje igen när nästa högtid kommer.
//Frida