Tankar från en mamma

Jag blev glad när jag fick frågan om att skriva här på bloggen. Det känns viktigt och angeläget. Jag tänker på mig själv som drabbad i andra hand i och med att det är mitt älskade barn som är drabbad av Eips vilket lett till depression, ångest, självskada och till och med ett suicidförsök. Nu har det gått några år och hen är på en bättre plats i livet och har fått hjälp i form av dbt men det är fortfarande en kamp.

Det är svårt att se sitt barn kämpa så. Även om barnet är vuxet nu så är min oro alltid där. Lillhjärta mammas- fast jag försöker att inte ha alla känslor utanpå mig så går det väl sådär… Jag vet ju att jag måste ha tillit till att hen klarar av sitt liv nu så att jag kan peppa.

Ibland tänker jag mig att Frodo i sagan om ringen måste ju bära ringen även fast den är så tung att han knappt orkar den. Sam kan inte överta den och inte Frodos plågor- hur mycket han än vill- Det funkar inte så. Men jag finns alltid där vid din sida när du vill och behöver.

Jag kommer hem efter jobbet och möts av en varm kram av E. En kram från insidan och ut. En kram som värmde mig från utsidan och in. Som solen i mars månad. Min själ suger åt sig värmen efter den långa, långa vintern. E bär en gul tröja.

E passar fint i gult.

När E gjorde sitt suicidförsök hade hen skrivit ett brev till oss där hen bad oss klä hen i gult och att spela psalmen Sippa sol och stare på begravningen. Men jag har långt senare sagt till hen att Aldrig i livet. Jag klär dig absolut inte i gult. Det får du göra själv.

Så en varm kram av en gul tröja värmer mig fint. Det sägs att som förälder väntar man på ett Tack medan barnet väntar på ett Förlåt. Så var det nog för oss. Idag kan vi nog säga dessa ord till varandra både med ord och ordlöst. Jag spelade Imagine Dragons Follow You många gånger under denna tid både för mig själv och för E. Jag visste alltid när vi efter många års längtan fick E, att jag ville skydda denna lilla person med allt jag hade. Jag hade bara ingen aning om hur mycket jag skulle få ge och heller inte att jag hade styrkan. Jag visste ju inte om det skulle räcka. Jag visste bara att det inte fanns något alternativ till att ge allt. Och hoppas att det skulle räcka…

//Mia