Ge en gåva Jag har kommit underfund med att jag är en person som förmodligen alltid kommer att känna ångest i någon form. Ibland mer, ibland mindre. Den har sett olika ut genom livet och dykt upp i olika skeden, men den har funnits där som ett återkommande inslag. Jag har behövt acceptera den.
För mig handlar acceptans inte om att gilla läget eller att trivas med ångesten. Det handlar inte heller om att ge upp, utan snarare om att förstå hur jag fungerar. Att sluta kriga mot något som gång på gång gör sig påmint.
När jag tillåter mig själv att känna fullt ut, utan att försöka trycka bort eller kontrollera så händer det något. Ångesten får finnas där, utan att styra mina beslut eller mitt liv. Jag kan tillkännage den, se den, men ändå välja hur jag vill agera.
I samexistensen finns något lugnande. När ångesten inte längre ses som ett hot som måste bort kan den ofta minska i intensitet. Inte för att jag tvingar fram det, utan för att motståndet släpper. Och kanske är det just där acceptans börjar, i att låta allt få finnas, utan att allt behöver få ta över.
//Elisabeth