Ge en gåva Jag smeker dig lätt över axeln och en rysning av välbehag sprider sig genom hela min kropp. Din hud är varm och slät, och jag kan inte låta bli att tänka på hur vacker du är. Du är så makalöst vacker, trots alla gånger du gått itu. Jag följer dig med blicken och förvånas över hur stark du ser ut när du ligger där bredvid mig. Du ser upp på mig och trots ditt självsäkra leende lyser osäkerheten rakt igenom, och jag böjer mig ner och kramar om dig hårt. Aldrig någonsin kommer jag förlåta mig själv för att jag inte lyckats få dig att känna dig hel på samma sätt som du gjort för mig.
“Kom, kryp ner här”, säger du och stryker med handen över täcket på sängen. Jag lyfter försiktigt på täcket för att krypa ner men på något sätt lyckas jag släppa in den kalla luften i rummet, och du huttrar till samtidigt som du mumlar tyst. Jag är inte säker på vad du sa, men jag tror att du svor. Du ler lite blygsamt och öppnar upp dina armar, som jag söker mig in i. Jag ligger med örat mot ditt nakna bröst och lyssnar till varje hjärtslag, och det gör ont i mig att veta att du, så oskuldsfull och godtrogen, gett bort ditt hjärta till någon som krossat det i flera miljontals bitar; någon som jag.
Jag tänker på stunder då det inte var alls lika komplicerat. När både du och jag inte var mer än två oskyldiga, naiva barn som hade hela världen vid sina fötter, men inte tog det på allvar. Vad var det som hände? Hur hamnade vi här?
Du och jag. Två bekymmerslösa tonåringar vars enda vilja är att tillbringa livet med varandra. Två ungdomar, på väg att spendera sommaren med varandras familjer, fulla av nervositet och förhoppningar.
Jag kommer ihåg hur vi satt där tillsammans med dina föräldrar i bilen, och sjöng med till gamla 70-tals låtar. Hur vi valde att ligga en bit ifrån dina föräldrar på sandstranden, så att vi kunde låtsas att vi var utomlands ensamma. Hur du jagade mig hela vägen ner till vattenbrynet, kom ifatt mig, lyfte upp mig i famnen och vadade ut i vattnet. Det var långgrunt och du fick gå länge innan vattnet kom upp ovanför dina knän. När det väl gjorde det släppte du ner mig i det ljumma vattnet. Du visste att det inte fanns något annat sätt att få i mig, jag som var en sådan badkruka. Den dagen skrattade vi högre än någonsin och allt kändes så fantastiskt, just i den stunden.
Du rör min arm och på mindre än en sekund lämnar jag mina tankar och förs tillbaka till det riktiga livet. Det hårda, kalla, riktiga livet. Jag skulle göra allt för att komma tillbaks till hur det var förut.
“Vad tänker du på?” frågar du mig, samtidigt som du sveper din hand fram och tillbaka över min arm och rispar försiktigt med dina naglar. Det kittlas bra, inte dåligt, som du själv skulle säga. Du kollar på mig och återigen förs mina tankar tillbaka till hur vacker du är, och jag kan inte hjälpa att undra om du själv vet om det. Om jag får gissa har du inte en blekaste aning om det, och det är synd. Jag önskar att du förstod hur bra du egentligen är, men hur många gånger jag än förklarat det för dig så tar du inte in det.
“Inget särskilt”, svarar jag samtidigt som jag böjer mig fram och kysser dig på kinden. Ömt. Mjukt. Jag frågar dig vad som försiggår i ditt huvud, och jag ser hur du funderar, hur din blick sakta förändras; det är som om någon eller någonting sugit ut allt liv och hopp ur dina ögon. Då slår det mig. Vi båda vet vad du tänker på. Vi båda vet att jag egentligen inte är något vidare bra för dig. Vi båda vet att du borde gå. Det är inte i närheten av vad jag i själva verket vill, men jag älskar dig så mycket att jag inte kan låta dig vara kvar med mig. Du förtjänar bättre, och jag har ett antal gånger försökt att vara den personen, men det går inte. På ett eller annat sätt hamnar vi ändå alltid här; att du blir sårad. Många gånger har jag bett om förlåtelse, och fler har jag tänkt det. Du förlåter mig alltid, men det gör inte jag,
Du sätter dig upp på sängkanten och tar upp dina byxor från golvet. Du stirrar på dem ett tag innan du långsamt tar på dig dem. Därefter klär du på dig resten av dina kläder, och jag kan inte göra annat än att ligga kvar i sängen och iaktta dig. När du är klar vänder du dig mot mig och säger att du måste gå. Jag kan inte komma på något att säga, så vi bara tittar på varandra. Jag vet att du tror att vi kommer träffas igen, men jag har inte kraft nog att berätta för dig att det inte stämmer. Jag kollar på dig medan du ställer dig upp. Du halvler mot mig och går sedan mot dörren. Samtidigt som jag ser dig försvinna ut ur lägenheten funderar jag på om någon någonsin kommer att älska dig lika mycket som jag, eller om det kommer någon annan som älskar dig mer; och jag vet inte vad som skulle vara värst.
//Maria