Ge en gåva Självdestruktiva beteenden är ett symptom på ett dåligt mående som kan drabba alla, oavsett kön. Det är dock viktigt att prata om män med självskadebeteende eftersom det är ett komplext fenomen som måste förstås utifrån flera olika perspektiv. Eftersom en stor majoritet av forskningen på självskadebeteende har fokuserat på kvinnor så vet vi förhållandevis lite om bakgrund, uppkomst och förekomst hos män med självskadebeteende. Samtidigt som det är viktigt att diskutera och betona skillnader mellan kvinnor och män som skadar sig själva, så är det även viktigt att inte befästa de normer som finns kring kön och självskadebeteende. Texten baseras därför på generaliseringar och utgår från de utmaningar som många män möter när de påverkas av och följer normer om maskulinitet. Det kan exempelvis handla om svårigheter att visa sårbarhet eller att söka hjälp. Det är dock viktigt att komma ihåg att detta inte gäller alla män, men det är viktigt att lyfta dessa aspekter för att öka förståelsen.
Forskning visar att män söker vård för självskadebeteende betydligt mer sällan än kvinnor. Det kan bero på att normer som säger att män ska vara starka och inte visa sårbarhet kan skapa skam och tystnad. Det kan även vara så att vårdpersonal i mindre utsträckning frågar eller pratar med män om självskadebeteende, till följd av rådande normer. Vissa män upplever därför att vården inte är anpassad efter deras behov och att det saknas en trygghet för att uttrycka känslor och be om hjälp.
När det gäller förekomsten av självskadebeteende visar vissa studier att fler kvinnor än män skadar sig själva, medan annan forskning pekar på att förekomsten är lika vanlig och i vissa åldersgrupper till och med vanligare bland män. En möjlig förklaring till de varierade resultaten är att män och kvinnor ofta skadar sig på olika sätt, vilket påverkar hur självskadebeteende mäts och förstås. Om forskningsfrågor och kartläggningar utgår från specifika metoder av självskada som är vanligare hos kvinnor, finns risk att andra former av självskada, som kan vara vanligare bland män, inte fångas upp. Det kan handla om att utsätta sig för farliga, våldsamma och riskfyllda situationer genom stunts och vadslagning eller att använda alkohol eller andra berusningsmedel för att hantera inre smärta. Dessa kan ibland förstås i linje med maskulinitetsnormer där tålighet och självkontroll värderas högt, vilket gör att lidandet inte känns igen som självskada.
Vad kan vi göra?
För att bättre förstå män med självskadebeteende och skapa förutsättningar för att söka stöd är det viktigt att:
- Öka medvetenheten om att självdestruktiva beteenden kan drabba alla, oavsett kön, och det är viktigt att bryta stigman.
- Utmana normer och arbeta aktivt för att förändra idéer om att det är ”omanligt” att be om hjälp.
- Anpassa vården genom att våga fråga män om självskadebeteende och skapa stödinsatser som är inkluderande och anpassade efter olika individers behov.
- Främja dialog och öppna upp för samtal där män känner sig trygga att prata om sina känslor och erfarenheter.
Att ta sig ur självdestruktiva beteenden är möjligt. Med rätt stöd och omgivning kan män, precis som andra, hitta vägar till återhämtning och ett bättre mående. Att lyfta fram berättelser om män som vågat söka hjälp och tagit steg mot förändring kan vara en inspiration för andra. Kom ihåg att du inte är ensam, och det är aldrig för sent att be om hjälp. Att våga prata om sina erfarenheter är ett viktigt steg mot att må bättre.
Om du som man mår dåligt eller upplever psykisk ohälsa finns hjälp och stöd att få. Vår stödverksamhet finns här för dig, och du kan även vända dig till: