Ge en gåva En text som skrevs för ett tag sen till mig själv mest, nu vill jag dela det med er som går igenom liknande eller har någon nära som gör det:
Vart ska man börja? Det vet jag själv inte riktigt. Det jag vet är att det pågått över 12 års tid och att jag inte är ensam om det, denna skit som många inte förstår sig på. Det är ingen livsstil, det är en sjukdom som tagit över både min hjärna och kropp, jag har blivit sjukdomen. Anorexihelvetet.
Den är så stark att den förstört mitt riktiga jag, fått mig att glömma saker jag tycker om och som får mig att må bra.
Den har medfört otroligt mycket dumma tankar, beroenden, beteenden, skador och annat. Livsfarligt helt enkelt.
En kropp som inte fungerar som den ska, ständig värk, en hjärna som rullar på högsta grad dygnet runt, aldrig en lugn stund. Vissa timmar/dagar/perioder värre än andra, precis som många andra sjukdomar, men alltid där!
Botten nådde jag efter gymnasiet och lades då bland annat in på sjukhus för att inte försvinna. Men nu ALLA år efter- då nuddar jag på botten men står ändå alltid kvar, och jag vet inte hur. Har bara lärt mig antar jag, lärt mig att överleva.
Jag vet idag inte hur det är att leva på riktigt, men en önskan finns där om att kunna få göra det. En önskan om att få vara en som kan ge all glädje och omtänksamhet tillbaka till närstående som dragits med det här i så många år, en önskan om att kunna lita på mig själv, en önskan om att få en kropp som fungerar och klarar av att bilda en egen liten familj. Allt detta är något jag vill och behöver för att kunna ta mig vidare.
Även om allas sjukdomar ser olika ut så har vi alla som går/gått igenom liknande en förståelse och syn på mycket som andra inte förstår och ser på samma sätt som vi gör.
Det är väl det enda positiva jag tar med mig från det här; att kunna känna så mycket och se så mycket – hur människor mår och ha en förståelse till dom.
Jag har också på grund av allt fått många destruktiva förhållanden till olika saker, jag tror det kan kännas igen hos flera som haft bland annat ätstörningar, beroenden och annan psykisk ohälsa. Allt i från destruktiva förhållanden till så kallade ”vänner”, perfektionisten i en som tillfört orimliga krav och beteenden, lögner både till sig själv och andra, alkohol som tagit ifrån ens kontrollbehov, till att man låtit sig själv utnyttjas för att man inte sett sitt eget värde – allt detta sjuka för att försöka fly sin sjukdom under vissa stunder. Ja, ni hör ju – många år som tagits ifrån en. Det är jag såklart väldigt arg och ledsen över idag. Ingen ska behöva leva så här, eller ja, snarare överleva. Det gäller inte bara en själv; alla runt om påverkas också otroligt mycket – minst lika jobbigt för dom.
Idag försöker jag ändå vara stolt över mig själv att jag ger det en chans att vara på väg mot ett friskare liv. Det är självklart inget som sker på ett par veckor och jag vet ännu inte hur det slutar, men att jag försöker är ett steg i sig!
Att våga lova andra att det kommer bli helt bra och att jag kommer klara av allt är inget jag kan göra. För oavsett vad som sägs så kommer jag hålla fast vid att jag tror sjukdomen kommer finnas med på ett eller annat sätt livet ut. Men det får tiden visa helt enkelt.
Är såklart livrädd för att ta mig till det friskare. Rädd för att jag inte kommer trivas med livet utanför, EXTREMT rädd för att jag förstört min kropp livet ut, rädd för hur folk kommer se mig. MEN jag vet att jag kommer sakta men säkert försvinna om det här ska ta 12 år till av mitt liv.
Om jag bara kan ta mig ur det här hyfsat mycket nu och kunna vara ett bevis för både mig själv och andra som går igenom samma sak, att det går att bli bättre! Jag vet vilket helvete ni har och jag vet hur svårt det är att gå emot sjukdomen! Och hoppas framöver att jag kanske kan hjälpa er som går igenom det jag och många andra gör.
Du, ni, jag – vi klarar det.
Glöm aldrig att hjälp finns att få!
//Moa E