Ge en gåva Jag var drabbad av ätstörningar när jag var tonåring. Häromdagen hamnade jag i ett sammanhang där jag berättade om min sjukdomstid, om hur jag blivit frisk (för ja – jag är på andra sidan nu!) och om sammanhang som varit betydelsefulla. Där och då insåg jag att jag haft ganska få sådana.
Jag förstår att det var svårt för omgivningen att greppa vad som hände. Jag saknade ju sjukdomsinsikt och levde i förnekelse. Samtidigt fanns det en tydlig förändring i mitt beteende och humör – jag blev arg, förbannad, ilsken och skeptisk mot dem som försökte närma sig. Det, om något, var ett tecken på att ätstörningen hade mig i ett järngrepp och kämpade med näbbar och klor mot alla som försökte komma nära.
Tyvärr skrämde det bort många. Och det kan jag förstå. Men jag hade önskat att vuxenvärlden hade stått kvar. Att någon hade funnits där, oavsett glåpord, ilskeutbrott och allt som följde med. Om någon hade orkat stanna, haft tålamod och gett mig den tid jag behövde för att våga närma mig. Då hade utfallet kanske sett annorlunda ut. Då kanske jag inte hade varit sjuk lika länge. Då kanske ätstörningens grepp hade minskat, för det hade funnits människor som höll i den friska delen av mig och vägrade släppa taget.
Min uppmaning är därför att vara uppmärksam, våga stå kvar och ha tålamod. För många är det laddat att söka hjälp. En del saknar sjukdomsinsikt, andra vågar inte öppna upp sig. Ge dem tid. Visa att du finns kvar och att du bryr dig. Det kan göra större skillnad än du tror.
//Matilda