Det var längesedan jag skrev

Det var längesedan jag skrev här. Längesedan jag skrev något alls faktiskt, trots att det är en av dem sakerna jag älskar allra mest. Det har varit några tuffa månader för mig och ett tag trodde jag inte att jag skulle ta mig ur det. Från att ha varit relativt stabil i ca 6 år så fick jag en dipp. En dipp som inte bara varade en dag eller två, utan nu snackar vi en riktigt jävla dipp. Det som jag blir så förundrad över, nu när jag står i slutet av den, är hur jag klarade det. Hur jag faktiskt klarar av det varenda gång det sker. Sedan jag var 12 år har jag fått kämpa mot många saker; depression, ångest, anorexia, självskadebeteende, suicidtankar och handlingar samt alla de svårigheter som kommer med min emotionella instabila personlighetsstörning. Men jag har klarat mig ur det. Jag tog mig ur depressionen, jag lärde mig hantera ångesten, jag lärde mig reglera känslorna, jag lärde mig färdigheterna och jag lärde mig att sluta självskada.

Nu är jag snart 32 år och jag fick en dipp och var på väg att ge upp. Så många år med detta kämpande; ”jag orkar inte en gång till!” *stampar i golvet som ett barn*. Men jag orkade en gång till. Min förundran får mig att fundera… vad är det som gör att jag hittar orken? Vad är det i mig som gör att jag aldrig ger upp? För inte kan det väl vara någon biologisk överlevnadsinstinkt som tar över? Är det min envishet? Är det min rädsla för att misslyckas? Är det min familj? Nej. Helt ärligt tror jag det handlar om erfarenhet. Jag vet att jag kan och därför kan jag. För visst kan det väl vara så att mitt liv som varit ganska svårt, faktiskt också har ökat min tro på mig själv? Förmågan att lyckas bryta tankespiralen ”jag kan inte, det blir ju ändå aldrig bättre” för att i stället hitta styrkan och bemöta dippen med ”okej, då var jag här igen. Jag vet vad jag ska göra”, den förmågan har inte kommit gratis.

Och till dig som befinner sig i dippen just nu: jag tror att det är viktigt att du ser det. Att se alla de gånger du klarat av det. Alla de situationer när du suttit där med alldeles för mycket känslor och tänkt att ”det är fan OMÖJLIGT att äta den här glassen” eller ”det är fan OMÖJLIGT att ta mig ur sängen” eller vad det nu kan ha varit som känts OMÖJLIGT. Som du ändå, trots allt, gjort möjligt. För det är ingen annan som gjort det. Det är du. Så ta en liten stund för dig själv och var stolt, du klarade det den gången. Du vet att du kan och därför kan du. Så vad hindrar dig nu?

/Isabella

Ge en gåva Beställ material Bli medlem