Ge en gåva Hej!
Jag heter Saga och jag är 27 år. Jag fick möjligheten att skriva blogginlägg hos SHEDO, vilket jag är tacksam för. Jag har lidit av psykisk ohälsa i många år, ungefär 18 år. Jag har även haft självskadebeteende i många år.
Våren och sommaren är inte lätt för mig, världen vaknar till liv och för mig känns det som att världen skriker. Det är sol i ögonen, flygfän som surrar i öronen, bilar som tutar och hår som blåser i ansiktet på mig. Det är att svettas i långärmader för jag har inte lärt mig orka stå ut med blickar som nyfiket kollar in min hud. Det är att få ångest för jag klär mig för varmt och ångest för jag är inte bekväm med tshirts.
Jag hamnar ofta i svackor, och våren och sommaren brukar ofta vara påfrestande för mig. Det jag känner är viktigt för mig med just detta blogginlägg är att få visa lite hur det känns för mig att hamna i en svacka, och hur det är för mig att hantera det.
Jag känner ofta stark hopplöshet i mina svackor, och det tar hårt på mig. Fast förstås, hopplöshet tar hårt på vem som helst. Men för mig är det viktigt att vara en positiv och tacksam människa, men samtidigt ärlig. Så när hopplösheten kommer, kommer skammen och skulden som släptåg. Jag känner att jag förlorar värde som människa. Samtidigt som hopplösheten kommer, kommer skulden att jag inte kan bidra med mer till samhället, skammen att jag vet att jag sprider negativitet men kan inte få mig själv att hålla tyst. Sorgsna, tunga-att-höra kommentarer sipprar ur mig, för jag blir överbelastad. Då kommer skulden igen, för jag vill inte tynga ned någon. Och jag känner att jag borde kunna hantera situationen bättre. Då kommer isoleringen. Jag känner mig som en börda, jag mår dåligt och jag tappar energi. Ångesten blir värre. Vill inte umgås, för jag känner att jag borde orka mer. Så ensamheten blir värre. Och sen kommer faktumet att jag i många år mått väldigt dåligt, och trots mina framsteg så har jag fortfarande saker kvar att bearbeta och lära mig hantera. Då är vi tillbaka till hopplösheten igen, och cirkeln fortsätter.
Tills det blir bättre igen, för det blir det alltid.
Men något jag önskar, det är att få känna att jag har rätt till min hopplöshet. Jag vill inte låta den ta över mig och förstöra min framtid, men jag vill inte behöva försvara den.
Jag går igenom en cirkel av tunga känslor, och om jag någonsin råkar låta det sippra ut, så ber jag om ursäkt. Men jag vet redan att jag har det bra på många sätt, och jag vet att många har det sämre.
Men ibland mår jag dåligt, och jag vill inte behöva försvara det.
Jag kan inte bryta mitt dåliga mående med positivt tänkande och jag kan inte må bättre för att det finns folk som mår sämre än mig.
Absolut, positivt tänkande och tacksamhetstänkande har varit en stor hjälp för mig. Men det har aldrig tagit bort min depression, bara gjort det lite lättare att orka med den. Något jag fokuserar på just nu är att försöka uppmärksamma det jag är tacksam för i vardagen, och jag tänker smått. Jag tänker på att jag faktiskt älskar mitt kopp kaffe, jag tänker på att jag gillar kvällssolen för då gör det inte så ont i ögonen.
Och jag tänker på att jag kommer må bättre igen. Men tills dess får jag må dåligt, för den acceptansen är livsviktigt för mig.
//Saga