Ge en gåva Låt oss prata lite om det där med självbild.
Vad baseras din självbild på? Nej, jag vill inte veta svaret, däremot tänker jag att det kan vara bra om du vet.
Häromveckan läste jag en artikel att många av dagens internationella kvinnliga modeller föddes som pojkar. Det gjorde mig en aning fundersam. Och lite ledsen.
Alltså, jag växte upp med en mamma som var hårfrisörska. Hon jobbade på en salong som ägdes av en öppet homosexuell man. På 70-talet då detta var ganska så ovanligt.
Jag har dessutom arbetat inom artistvärlden där att vara gay är det normala. Jag har vänner som är drag-artister och vissa av dem får mig att skratta på sätt som ingen annan kan.
Med andra ord: jag har inte så många fördomar när det kommer till ens sexualitet eller hur man ger uttryck för den (brasklapp: båda parter ska vara med på leken och inga minderåriga får utnyttjas, det är brottsligt och förkastligt på fler sätt än ett). Ändå blir jag rätt så illa berörd när vi idag befinner oss vid en punkt där man anses lite ovanlig och ’tråkig’ om man vill behålla det kön man fötts in i.
Men framförallt undrar jag hur vår självbild påverkas av de här roll-bytena?
Hur påverkas unga flickor idag när de ser vackra, kvinnliga modeller med smala höfter, ben utan underhudsfett, rumpor utan kurvor och muskulösa armar? Rent logiskt kan vi intala oss att ”ja, ja, den där modellen föddes som man, det förklarar de smala höfterna och kroppen utan kurvor” men ord biter inte på hjärnan och känslor.
Bilder, däremot, gör det.
Bilderna etsar sig fast på våra näthinnor, blir en måttstock vi jämför oss med, oavsett hur mycket ord vi förklarar den med.
Och omvänt. Hur påverkas unga pojkars självbild av alla mjuka och ’kvinnliga’ män? Män som föddes som flickor och därför aldrig kommer bli så där håriga och muskulösa som var norm för bara några årtionden sedan? Vad händer med den pojken när han kommer in i tonåren och upptäcker att han är av den håriga och muskulösa sorten?
Personligen tror jag att det ger upphov till väldigt mycket förvirring, smärta och hat. Ett hat till den egna kroppen som kanske tar sig uttryck i ätstörningar och självskadebeteende.
Jag är medveten om att jag talar om ett tabubelagt ämne, men sådan är jag. Jag kan inte låta bli att fråga de där obekväma frågorna. Jag tror jag måste. Jag tror vi måste prata om det, inte bara avfärda det och anklaga varandra för att vara fördomsfulla och taskiga.
För mig kommer en sund självbild från att man har sann mångfald, inte bara mångfald för de som igår var undantryckta och gömda. Alla måste få plats. Vi behöver inte kriga om det, det är självklart att alla ska få finnas.
Alla ska synas, alla ska få plats.
De håriga, muskulösa ’manliga’ männen och de kurviga, mjuka ’kvinnliga’ kvinnorna. De som behållit det kön de föddes i och vill glädjas över det. Sida vid sida med dem som vill uttrycka sig på ett annat sätt, de som vill leka. De som vill tänja på gränserna och utmana normen.
Inga gränser, inga påtryckningar och inga pajkastningar. Åt något håll. Då tror jag vi kommer må som bäst.
/Erika Dittmer