En armslängd bort där finner du mig.

Konsten att släppa in en människa in på ens egna liv. Jag lär mig hur man gör, fortfarande så lär jag mig. Sitter här i min dagbädd med hörlurar på för att min son sover. Lyssnar på Amy Winehouse “Back to black”. En riktigt liten emo stund. När man lär sig i ung ålder att vad man känner inte spelar någon roll. Att det spelar ingen roll hur högt du skriker så kommer du inte bli hörd. Spola fram tiden ett par år och nu är du en vuxen människa. En vuxen människa som vet hur man släpper in människor men bara fram till en armslängd. Jag kan dela med mig av ytliga-djupa saker. Till en viss punkt. Sen så, sen får det vara bra. Jag kan vara där för dig när du behöver mig, behöver du nån att gråta hos I’m there! Jag är bra på att lyssna, har ingen ambition att fixa dina problem åt dig för det är något som du måste klara själv. Givetvis är jag där och hejjar på dig som fan men problemen/sorgen får du hantera själv. Ingen fara om du snorar på min tröja, finns tvättmaskin.

Jag däremot. Jag gråter helst när ingen ser. Jag tycker inte om när människor tycker synd om mig. Jag tycker inte om när folk ska ta på mig du vet den där “såja såja-klappen”. I somras ni vet 2022, hela den sommaren sög. Sög riktigt hårt. Kändes som om någon hade dött ifrån mig. Jag låg på min älskade dagbädd i min morgonrock, bredvid mig min älskade katt Milton. Han vek inte en millimeter ifrån mig den sommaren. Milton va en MVP. Jag var ledsen på en nivå jag aldrig känt förr. Vad som gjorde mig ledsen well, that’s a story for another time. Jag sa bara till en handfull människor vad som hade hänt. Stängde in mig i mitt hem när jag var barnledig, grät tills det inte kom ett ljud ur mig. Gick ut på krogen, dränkte mina sorger i män och sprit. Rinse and repeat.

När jag hade min son så var det att gråta i duschen eller när han sov. Jag har många gånger tänkt på den sommaren. Hur jag så snabbt kunde bara dra på ett leende och säga att allt va bra. Vilken idiot jag var.

Jag har extremt svårt att visa mig sårbar. Kunna säga till någon som jag älskar att jag är ledsen, att det gör ont i mitt hjärta, att det gör ont att andas av saknad. Otroligt svårt. Varför? Jag känner mig som en börda. Du har redan saker som du går igenom och måste lösa.

Jag är den som pysslar om inte den som blir ompysslad. Läser mina dagboksinlägg från den sommaren och undrar hur jag ens orkade med mig själv. Min inre monolog är en väldigt intensiv sådan “Säg bara att du är ledsen! Säg att det där gjorde dig ledsen!! FÖR I HELA HELVETE CONNIE SÄG DET!!” Händer inte. Jag isolerar mig, jag tar avstånd, jag fixar mig själv…helt själv. Det va det jag är drillad sedans barnsben att göra. Ja, jo jag vet att en människa inte är en ö. Jag vet om det. Min psykolog sa att jag va hypersjälvständig. Ni vet, den där lilla trauma grejen som gör att du inte litar på någon ska kunna vara där för dig när du faller isär? Eftersom det är så hårt inpräntat i dig att “lös detta själv, vi har inte tid för dig”. Min största skräck i livet har varit att behöva någon. Behöva någon som försvinner. Behöva någon som sen tröttnar på att du är så lipig. Du tänker säkert “Shit bitch you got issues”. Jo tack jag vet, jobbar på dem varje dag. Jobbar på dem varje dag för min egna del och sen för att det aldrig ska behöva bli min sons visa.

Varenda gång jag ska visa mig sårbar inför någon jag älskar så skakar jag som ett asplöv, ber en liten bön till vilken gud som helst som vill lyssna (religiös vid behov heter detta fenomenet). Jag mår fysiskt illa av att göra detta. Ibland har det varit så illa att min fysiska respons för detta har varit att jag gått på toa och kräkts. Jag känner mig oftast korkad. Efter att jag gjort det så får jag en inre panik att jag måste visa min tacksamhet så att de förstår att jag är förevigt tacksam att de inte sprang därifrån. Sjukt sorgligt… jag vet… I somras så var det en vändpunkt då en vän till mig som känt mig i 10 år sa att hon aldrig sett mig gråta. Tio år. Tio år av vänskap och människan hade aldrig sett mig gråta. Vi satt och tog en öl på Ölstugan Tullen i Göteborg, en låt spelades och den texten fick mig att total falla sönder i små trasor. Hon tog det som ett proffs. Hon log och sa att det va okej att gråta. Kompisar jag grät på en offentlig plats. What the actual fuck. The botten is nådd. Minst sagt.

Efter den gången så lovade jag mig själv att säga till när det gjorde ont emotionellt. Lita på att de som säger att de kommer vara där kommer att vara där. Det är svårt jag tänker inte ljuga eller försköna skiten… det är vad det är. Grejen är dock att det är så mycket liv i mig. Jag är inte klar med detta livet än. Sårbarhet är att vara levande. En del av livet är att släppa in dem människor som älskar dig i de delarna som du själv anser inte är älskvärda. Låt dom älska dig, låt dom sitta i mörkret där med dig. Hjärtat du får fortfarande lösa detta själv men lyssna på dem som hejjar på dig. Inte den där rösten i huvudet som är snabb att säga att ingen kommer att orka med dig, att alla försvinner så fort du visar dina känslor. Stigen är din egen att gå men när du behöver det, stanna upp och andas. Stigen är din egen att gå men du är aldrig ensam, du har en hejjarklack, om inte i dig själv så hejjar jag på dig.

//Connie