Ge en gåva ‘’Psykisk ohälsa är ett eget val’’ hävdar vissa människor. Som att leva med ett kompakt mörker och ett inre skrik som gör en handlingsförlamad i ett samhälle som skriker att man ska vara allt annat än just det är något man frivilligt hade velat anamma.
Jag kan hålla med till en viss del att man faktiskt i slutändan måste välja själv inte vad man har varit med om, men hur man ska börja för att försöka förbättra det. Det är bara det att de flesta människor försöker ju just med det. Men alla människors tidslinje ser olika ut och man måste ju börja där man står, där man är – inte där människan som försöker få dig att må dåligt när du berättar om att du mår dåligt är någonstans i sig själv. Vi kan helt enkelt inte hålla på att jämföra oss med varandra eftersom vi både har olika förutsättningar, livshändelser, diagnoser och gener.
När jag var som mest deprimerad trodde jag att jag inte ville leva, i själva verket kanske det någonstans bakom det bara handlade om att jag inte ville leva så som jag levde – men att vägarna ur det kändes som blockerade. Jag valde att försöka få hjälp och nå ut, men det tog väldigt lång tid innan hjälpen faktiskt nådde fram och jag förstod att den psykiatriska hjälpen inte heller var hela grejen.
Idag mår jag bättre. Såklart inget är perfekt men jag har helt slutat tro att livet någonsin kan bli det, det är upp och ner, för det är så det är att vara människa. Men det är inte katastrofalt och nattsvart som de tidigare varit.
Jag såg depressionerna lite som att vara kär – fast tvärtom. När du är förälskad ser du bara de bra sakerna i en person till en början, med tiden avtar nykärsfasen och man kanske börjar se fler sidor av en människa, vilket ju såklart är naturligt, för vem är perfekt?
Depressionen fick mig att se allt ur ett mörker. Hade något sagt något positivt hade jag direkt översuttit de i enlighet med mina mörka tankar. Jag var fast i detta mörka tillstånd och fann inga vägar ut, försökte ropa på hjälp, sedan döva den på andra sätt. Som att fastna i en hiss på bottenplan och inte veta vägarna ur. Kanske man kan försöka ringa en väktare för att öppna hissen men kanske man då hade behövt möta en utgång som gav en ljus fast du ännu var fast traumatiserad i hissen och de ljusa då snarare bländade dig.
Idag vet jag att min depression och min destruktiva sida, liksom va med mig överallt, som en toxisk romans nästan. Men sådana måste man ju göra slut med, på något sätt. Men aldrig att du klarar det ensam. Att livet aldrig skulle kunna bli bättre och att det inte fanns några vägar ur det var en fet lögn. Kanske vägarna fanns hela tiden men att du just nu även behövde bearbeta någonting innan du gav dig ut på gropiga äventyrliga vägar som du inte var redo för. Kanske du när du hållit tillbaka så länge stegvis förstår att du måste ta dig ut i trafiken med hjälp av de hjälpmedel du har.
Livet kan bli bättre, livet är inte katastrofalt, men livet blir inte bättre av att du skuldbelägger dig för andras förväntningar, för att du stressar ihjäl dig för att vara andra till lags när t.om proffsen säger att du behöver vila. Du måste ta hand om dig själv, vilket även kan innebära att omfamna din skörhet. Om du lär dig spela gitarr så
börjar du inte med de svåraste ackorden, du börjar med dem lättare och upprepar dem tills de sitter, sedan trappar du upp. Det kommer liksom att bli bra. Jag är inte längre förblindad av depression, kanske jag i stället börjar bli lite förblindad av hur det var.
Men är det något jag ändå kan stå för är att när jag mådde som allra sämst, när jag var behov av som mest vård och var i det djupaste mörkret – då man fick ta emot som mest fördomar och stigmatisering, det var då jag kämpade som mest. Nu när jag mår bra och saker ser bättre ut utåt fungerar liksom de andra sakerna på ett helt annat sätt. Det är lättare att göra saker när man inte lever med ett inre kaos inuti. Så ta hand om dig, för du är inte lat, du mår bara inte så bra just nu. Tillsammans måste vi försöka hjälpa varandra.
//Elin Persson