Vägen är sällan så rak som den verkar

”Vägen är sällan så rak som den verkar
Jag har tänkt mycket på den bild vi många gånger förmedlar när vi delar med oss av våra tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa eller andra svårigheter i livet. Den vinkling det många gånger blir, både när vi själva berättar med våra egna ord i till exempel sociala medier eller när media gör reportage om ämnet. Min uppfattning är att det ofta är en ganska likartad och onyanserad bild som ges. För att ta mig själv som exempel börjar min berättelse om mitt liv ofta med övergreppen, mobbningen och den trasiga uppväxten, tonårstidens självskadebeteende, ätstörning och självmordsförsök följt av vändningen när jag äntligen fick hjälp och en beskrivning av hur jag idag trivs med mitt liv, utbildar mig till socionom för att hjälpa andra osv. En solskenshistoria. En rak väg från botten uppåt.

Det finns sällan utrymme för den ofta så mycket mer komplexa och nyanserade verkligheten. Kanske för att det är svårt att få med livets alla upp-och-nedgångar och krokiga omvägar och samtidigt behålla någon form av röd tråd i berättelsen om ett liv. Kanske för att vi tror att det enbart är den tydliga raka vägen från “dåligt” till “bra”, “sjuk” till “frisk”, som ger hopp. Ibland kanske de där sidospåren i det stora hela inte är så viktiga, kanske är det därför vi prioriterar bort dem. Jag tänker att det är okej att förenkla. Vi behöver inte berätta allt. Vi kan inte berätta allt. Men jag tänker att det blir farligt när det enda som hörs är de förenklade ganska svartvita bilderna, så att de vars väg är krokigare ser det som ett misslyckande eller så att de upp-och-nedgångar vi alla har i livet inte får finnas. Som att vi när vi en gång blivit “friska” (vad det nu innebär) alltid måste må bra. Aldrig får falla igen. Kanske aldrig ens får ha dåliga dagar.

För i verkligheten är det sällan så enkelt. I verkligheten fanns det i mitt liv ljuspunkter och sånt som var fint även i min trasiga uppväxt, till och med tillsammans med de som samtidigt skadade mig. Och vändningen, som ofta förmedlas som en enda vändpunkt varifrån allt sen blir bättre, var inte alls på det sättet. I mitt fall har jag en första tydlig vändpunkt, när jag som 17-åring äntligen fick hjälp och träffade den första terapeut som såg, lyssnade, trodde mig och tog mig på allvar. Det var då det började vända, det var då det började gå framåt – och sen kom tusen fall, svackor, framsteg, bakslag, omvägar, sidospår, nya trauman, svåra händelser, roliga händelser, ytterligare två jätteviktiga terapeuter och ännu fler vändpunkter längs vägen. Kommer fortfarande, för livet står inte still utan fortsätter hända, fortsätter förändras och är väldigt sällan antingen bra eller dåligt utan för det mesta någonstans däremellan – och det är okej.

Jag tänker att det kan vara skönt att ha det med sig, när ens egen resa verkar mycket längre och krångligare än alla andras. Precis som att vardagen sällan ser ut som i perfekt fixade, retuscherade och noggrant utvalda bilder på Facebook eller Instagram, så tror jag också att vägen från psykisk ohälsa, ur andra svåra levnadsförhållanden eller vilka svårigheter det än gäller sällan är så rak som den i många berättelser kan framstå. Och alla känner, både positiva och negativa känslor. Alla har bra och dåliga dagar. Allas liv går upp och ner. Det är inte konstigt, det är inte ett misslyckande eller ett sjukdomstecken – det är livet och det är okej.

/Diana”

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × två =