Jag var inte dum i huvudet, jag var sjuk.

Jag brukar inte vika ut mig på sociala medier men i dag ska jag göra ett undantag.

I dag för tolv långa år sedan fick jag efter många minst sagt svåra månader (år) besked om att jag hade en psykisk sjukdom, en personlighetsstörning. Med diagnosen följde många frågor men mest gav det svar, förklaringar. Jag var sjuk med beteendestörningar inkluderande självskadande, ätstörningar och utåtagerande med aggressivitet och svår ångest. Jag var inte dum i huvudet, jag var sjuk. Senare samma dag åkte jag in till vuxenpsykiatrin i Lund. Blev inlagd och blev sedan kvar i nästan fyra månader innan jag placerades på behandlingshem efter mycket om och men. Där spenderade jag nästan två år på heltid och ytterligare 1,5 år i utslussning. Dagen symboliserar på många sätt ett avslut på en period och en start på nästa.

Vägen genom en lång behandling var slirig och guppig, den var nära att ta slut några gånger men i slutändan blev det bra. På vägen fick jag höra att jag och mina medpatienter var hopplösa fall, att inget kunde hjälpa oss. Jag var nära att placeras på gruppboende utan möjlighet till aktiv behandling, jag var ju sjuk utan möjlighet till förbättring. Jag mötte många inom sjukvården, inom psykiatrin men främst inom den somatiska vården, som utstrålade förakt och oförstående mot mig som patient med självskadebeteende. Jag möter dem än i vården, samband med provtagning eller andra situationer där ärr blir synliga och föraktet och okunskapen märks direkt.

Tack och lov hade jag även mycket tur, jag mötte fantastiska läkare inom psykiatrin och behandlingspersonal på hemmet i världsklass, vackraste bland stjärnor. I dag mår jag för det mesta bra. Livet rullar på i både med- och motvind som för alla andra. Jag är gift, har två fina barn, snart avslutat min andra utbildning på yrkeshögskola, läst två terminer på högskolan och jobbat inom både äldreomsorg och barnomsorg. Nu jobbar jag administrativt inom vården.

Varför skriver jag då detta i dag? Jo jag vill uppmärksamma att psykisk ohälsa inte är någonting fult. Att psykisk ohälsa är som all annan ohälsa. Att faktiskt allt kan behandlas men ingenting kan behandlas likadant. Den diagnos som sattes då för 12 år sedan är inte aktuell för mig längre. Av då nio (av nio möjliga) uppfyllda kriterier finns det i dag spår av två. Men det är inte sjukdomssymtom, det är personlighet. En psykisk störning är sällan huggen i sten. Det är en sammansättning av symtom som sedan appliceras på en människas beteenden. Beteenden kan förändras.

Jag arbetar nu själv i sjukvården och möter emellanåt patienter med liknande problematik som jag själv hade. Jag möter även samma fördomsfullhet, förakt och okunskap bland personalen i sjukvården. Det gör mig arg. Det gör mig fruktansvärt arg och ledsen. Det som slår mig är att jag som fick en diagnos med tillhörande stämpel som ”omöjlig” i dag har förändrats i mina beteenden och handlingar, men beteendet bland en del personal inom sjukvården fortfarande är det samma.

Så jag vill med detta inlägg lyfta frågan om mer utbildning om psykisk ohälsa och orsaker till självdestruktivitet (både extroverta och introverta beteenden) till ALLA inom hälso- och sjukvården. Inte bara ny personal, inte bara inom psykiatrin och akutsjukvården, utan till all personal. För rätten till ett bra bemötande oavsett om du söker för en hjärtinfarkt, influensa eller ett blödande sår.

/Sofie

Min fajt

Kollar på reprisen av lets dance, inget jag direkt följer. Kända personer som ska lära sig att dansa. De utvecklas vecka efter vecka av hård träning, de slåss om att få flest poäng och röster av folket. Jag kan koppla det till psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar. Man kan utvecklas både framåt och bakåt när det kommer till självskadebeteende och ätstörningar. Antingen går det den rätta vägen som är framåt, eller så blir det bara värre och man backar bakåt.

Jag har haft olika perioder. Till en början när jag blev inlagd en längre tid låg det först på en rätt jämn längd, sen backade det bakåt rätt rejält. I november utvecklades mitt självskadebeteende till det värre, november 2014 eskalerade det rejält. Till slut hamnade jag på psykiatrisk intensivvårdsavdelning på LPT. Jag skadade mig nästan varje dag. Jag blev bältad, fasthållen och fick sprutor.

Trots alla bakslag, trots att jag skadat mig så pass allvarligt att jag behövt akut vård, blivit opererad och allt möjligt måste jag ändå säga att jag utvecklats genom denna sjukdom, jag har insett hur stark jag är, hur envis jag är. Jag har lärt mig att ibland vilja ge upp, fast jag har ju lärt mig att jag egentligen inte vill ge upp. Jag tar för mig mer, jag vågar gråta. Något jag bör utvecklas mer i är att säga till när jag mår dåligt. Tycker jag utvecklas lite på den biten med på veckorna som gått. Jag försöker säga till när jag mår dåligt, dock är det svårt. Men jag har lärt mig en del strategier, dock är det svårt att ta till ibland.

Efter så många år av självskada har jag lärt mig att inte låta ångesten styra över ens liv, det finns andra vägar att gå, att det finns mycket som faktiskt är positivt. Att ta vara på de fina stunderna i livet, se det ljusa i den mörka tunneln. Att det går att ta sig upp från botten, våga ta hjälp av andra. Inte bara bära på ens tunga ryggsäck helt själv. Jag har långt kvar till toppen, men känner att jag är på väg, det är som att klättra på en vägg man kommer lite längre varje dag.

Tillbaka till lets dance. Personerna som är med kan inte mycket om dans, men vecka efter vecka utvecklas de. De har en vecka på sig att lära sig en ny dans. När jag började självskada visste jag inte mycket om det, jag visste inte hur beroendeframkallande det var, det enda jag visste var att andra gjort samma sak. Genom träning kan man utvecklas, det jag behöver utvecklas mer i är att säga till innan det är för sent, som jag nämnde tidigare. Jag har många att ta hjälp av, jag måste bara lära mig att göra det fullt ut och som sagt göra det innan det är försent. De flesta deltagarna i lets dance vill komma så långt som möjligt, de vill vinna, ta hem segern. Samma sak för mig, jag vill komma så långt som möjligt i ett liv utan självskada, jag vill vinna över denna hemska sjukdom. Varje dag jag inte självskadar är en seger i sig. Livet är alldeles för kort för att spendera månad/år på sjukhus.

På ett sätt kan jag ju säga att jag slösat bort tid av mitt liv på sjukhus, en tid som jag kunnat göra så mycket annat på. Ändå vill jag påstå att tiden inte bara varit bortslösad då jag har lärt mig mycket, jag har sett mycket både positivt och negativt. Man lär sig mycket om andra och sig själv, man lär sig att man inte är ensam, man lär sig att visa medmänsklighet till andra, se det fina i personer som fajtas i sitt inre krig. Man lär sig även mycket om sig själv, att våga visa känslor, vara mer öppen och inte sluten som en mussla. Våga ta för sig av den hjälp som erbjuds.

Jag fajtas varje dag med mitt inre krig. Mina ärr är mina krigsärr. De är bevis på hur mycket jag har krigat.

/Anneli

Ambivalent – om kluvenheten mellan det friska och det sjuka

”Det känns som om jag har en destruktiv del och en självbevarande del av mig. Inte som olika personligheter utan mer som olika viljor. Ju mer jag har tänkt på det, desto mer splittring upptäcker jag att jag känner kring nästan allt. Det är som ett inre inbördeskrig och det är verkligen tärande med de där ständiga motsättningarna. Det är som om jag fastnar i mitten och slits itu gång på gång!”
– För att Överleva – om självskadebeteende, av Sofia Åkerman

Ambivalensen, dubbelheten och kluvenheten mellan det friska och det sjuka är något som har förföljt mig redan från starten av mitt självskadebeteende. Jag har en destruktiv vilja som vill skada sig hela tiden, så mycket som möjligt och så allvarligt som möjligt. Den där destruktiva viljan vill skada mig på nästan alla sätt som är möjliga. Men jag har även en självbevarande vilja som är rädd om mig själv, som vill ta hand om mig själv, som försöker berätta att jag visst är värdefull och är värd att må bra. Den självbevarande viljan inser farorna i det som den destruktiva delen vill och blir rädd varje gång det destruktiva vinner.

Hur mycket var och en av viljorna dominerar i mig har varierat över tid. Den sjuka viljan växte sig långsamt större och större och var plötsligt så dominant att jag knappt ville något annat än det sjuka. Men så gick det även till när det friska så småningom fick mer och mer makt i mig. Jag märkte det knappt från början, men så plötsligt kom dagen då jag kunde formulera viljan och till slut kände mig redo att ge det friska en ärlig chans och ett tag efter det så började jag även känna mig redo att verkligen kämpa för att bli frisk, ett steg i taget.

Jag kommer nog aldrig att bli helt fri från min sjuka vilja, men jag har nu börjat få henne under kontroll. För mig är den sjuka viljan i mig en hon, jag döpte henne en gång till det latinska ordet Fallacia. Det betyder ungefär vanföreställning, villfarelse, (själv)bedrägeri, svek, list. För mig innebär det att min sjuka vilja lurar mig och lockar mig med falska löften och förhoppningar, och eftersom Fallacia är en del av mig själv så är det ett slags självbedrägeri.

Det är nog nästan som smärtsammast när man varit sjuk ett tag och inte längre vet vad man vill. När man är trött på ångest, smärta, sjukhus och psykiatri, men ändå inte känner sig redo för det friska riktigt än. Det är slitsamt att ena veckan kämpa åt ena hållet och andra veckan kämpa åt det andra hållet. För mig kändes det som om jag satt fast i mitten och aldrig kom någonstans. Så kändes det till och från i många år. Jag visste inte vad jag ville, jag ändrade mig och ändrade mig igen. Och hela tiden kände jag mig för frisk för det sjuka och för sjuk för det friska, aldrig passade jag riktigt in någonstans och det kändes som om jag inte klarade av någonting, jag var aldrig tillräcklig någonstans.

Men fast det känns som om man inte kommer någonstans, fast det känns som om man tar ett steg framåt bara för att i nästa sekund falla bakåt flera steg och trots att man inte känner sig redo så har man för varje dag ändå kommit närmare och närmare ett friskt liv. Varje fall är en erfarenhet som får dig att växa. Varje dag du lever är en chans till förändring, till förbättring. Det kanske inte sker på en gång, det kanske inte märks från början, men så plötsligt övervinner det ljusa i ditt liv det mörka i ditt inre! Bara man inte ger upp helt och håller så finns det alltid hopp!

Ta hand om ditt friska jag, det är ditt riktiga jag!

/Jenny, SHEDO-skribent

Konsekvenstänkande

Jag har skadat mig i så stor omfattning och i så många år att även om jag är skadefri idag så kan jag få ett sug efter att göra det igen. Jag kan fortfarande bli triggad av polis- och ambulansbilar och på något sätt längta till att sitta där inne. Alla dessa år av självdestruktivitet sätter sina spår vare sig om man vill eller ej. Samtidigt som jag kämpat häcken av mig för att bli fri så är det ändå ett liv jag kände trygghet i, en värld som var min. Så vad hindrar mig från att falla tillbaka? Det är ju min kropp, mitt liv och jag kan göra med det vad jag vill!

Det är här jag har lärt mig att stanna upp. Förr gjorde jag inte det utan när jag ville skada mig så gjorde jag det utan närmare eftertanke. Men det har förändrats. Idag låter jag tanken på att skada mig komma, jag tillåter mig att spendera lite tid åt att tänka på steget efter, nämligen konsekvenserna av det destruktiva som jag i stunden kanske har ett sug efter. Jag processar tanken och gör en snabb kedjeanalys i  mitt huvud. ”Om jag gör det här, så kommer det här att hända.”  Sen avslutar jag kedjan med samma fråga och jag kommer på samma svar varenda gång, nämligen ”vill jag ha dessa konsekvenser? Vill jag verkligen det här?… Nej!”. När jag kommer fram till svaret då går jag vidare och fortsätter med det jag höll på med.

För min del tror jag att jag alltid eller åtminstone i många år till kommer känna av det här suget efter att skada mig eftersom det har varit mitt liv i nästan 15 år. Jag har accepterat att jag får dessa känslor och tankar ibland men jag vet också innerst inne att jag aldrig mer kommer att göra det igen. Jag är inte beredd på att ta konsekvenserna av det, inte en gång till. Idag har jag kommit så långt att jag har för mycket att förlora på att göra det igen. Och jag är trött på det. Jag är helt enkelt trött på att låta tid gå till spillo för konsekvenser av ett destruktivt beteende. Jag har lärt mig att tänka efter innan och det är jag glad för. Att handla på impuls blir aldrig bra i mitt fall.

Om du känner ett sug så tillåt dig att stanna upp en stund och fundera över det du kommer behöva stå ut med om du skulle göra dig illa. I slutändan är det inte värt det. Det som är värt något är det du kan göra istället för då kommer du växa som människa och bli starkare för var gång du står emot. Ha en ”nackdelslista” eller alla negativa konsekvenser beredd i ditt huvud. Kanske hjälper det dig att skriva ner dem om och om igen tills de, som hos mig, automatiskt poppar upp och gör att du avhåller dig från att göra det du i stunden vill göra. Tänk på konsekvenserna för både dig själv och de du älskar, det kommer hjälpa dig!

/Bianca

Min historia

Här är jag. Jag heter Amanda och jag är 16 år. Jag har under sju jobbiga år varit sjuk i psykisk ohälsa. Jag var ynka nio år när allt började.

När jag var sju år så började jag skolan. När jag hade gått i skolan i ca tre månader blev jag utsatt för extrem mobbing. Jag blev slagen och retad, men jag höll det för mig själv tyvärr. Mobbningen höll på enda tills jag var tio år. Det som dem mobbade mig för var för att jag var väldigt tystlåten och försiktig som liten. Jag hade även ticks.

Sen en kväll när jag var nio år så skulle jag lägga mig och sova men då hade jag börjat få ”ångesthosta”. En hosta då jag hostade istället för att få ångestattacker. Även mina ticks var inblandade i den ”ångesthostan” så vi fick åka in till akuten för att kolla upp var det var (vi visste inte då). De skickade hem mig igen och sa att det inte var något men ”ångesthostan” fortsatte och jag började må sämre.

Jag hade även börjat i en ny skola då. Här är jag tolv år och mår jättedåligt. Det går tre månader och jag trivs i den nya klassen men efter den tiden började jag tänka väldigt mycket på att alla såg smalare ut än mig. Jag trodde att jag skulle bli lyckligare om jag gick ner lite i vikt så jag började med att skippa lunchen i skolan. Lärarna och klasskamraterna märkte att jag inte åt i skolan och försökte med allt för att få mig att äta, men jag vägrade och hade då börjat gå ner i vikt. Sedan blev det bara värre och när jag såg mig i spegeln så tyckte jag att jag var tjock.

En kväll i december 2011 fick jag komma på ett bedömningssamtal på BUP-akuten för jag hade gått ner i vikt väldigt fort på kort tid. Jag blev inlagd och matvägrade och fick tillslut sond. Dem tryckte ner slangen i magen på mig och jag hade sådan enorm ångest, för jag ville ju inte få i mig näring. Jag ville ju mest bara få känna att jag dög. Jag sondmatades i nästan en vecka.

Sedan beslutade dem att jag skulle flyttas till ett ställe tio minuter ifrån BUP-akuten, till ett ställe som heter Slottis. Jag skulle då få börja äta igen och jag fick börja med halva portioner eftersom jag precis hade blivit sondmatad. Jag kommer i håg att det var så längesedan jag åt att jag inte kommer ihåg hur man gjorde.

På Slottis fick jag många ångestattacker och diagnoser. Det var även där jag skadade mig själv för första gången. Jag var på Slottis i ett år och blev sen flyttad till ett boende i Göteborg där jag skulle få hjälp med mina diagnoser och svårigheter. På Slottis så fick jag sex nya diagnoser och har autism, anorexi, ADHD, självskadebeteende, tvångssyndrom och panikångest.

Det boendet som jag skulle flytta till heter Bräcke Diakoni och där skulle jag få hjälp med främst min ätstörning och min autism. Jag bodde på Bräcke i cirka ett år och sen så flyttade jag till ett nytt boende i Göteborg. Där bodde jag också i ca ett år, sen fick jag flytta igen. Den här gången flyttade jag till det boendet som jag bor på idag. Här trivs jag och personalen förstår mig. Orsaken till att jag fick flytta så många gånger var att jag har mått för dåligt för att bo kvar. Det har även förstört min tillit till människor, jag är alltid rädd för att bli lämnad.

Idag bor jag på Flickhemmet Smilla och det är ett boende som ligger i närheten av Södertälje och Gnesta, mitt ute på landet. Här har jag bott i ett år och jag ska inte flytta utan här ska jag få stanna kvar vilket känns tryggt för mig. Jag har levt med psykisk ohälsa i sju år men jag slutar aldrig att kämpa. Jag vill att man ska kunna prata om psykisk ohälsa och krossa tabun. Psykisk ohälsa är viktigt att prata om, därför jag vill dela med mig av min historia.

Ni på SHEDO gör ett jättefint jobb, ni är mina förebilder.

/Amanda

Amanda pärlar armband till förmån för SHEDO. Vill ni köpa ett armband av Amanda och på så sätt stödja SHEDO:s arbete? Armbanden kostar 50 kronor och man får själv välja hur man vill att armbanden ska se ut. Beställningar görs till ama_fred@hotmail.com

armbandshedo

Självskador har ingen ålder

Ätstörningar, självskadebeteende och borderline = ungdomssjukdomar. Företrädesvis unga flickor, inte medelålders damer. Men jag då? Jag är medelålders och jag kämpar med dessa problem. Ingen i min omgivning (förutom några få) kan ana hur trasig jag har varit inombords. Min yttre fasad har jag kämpat för att hålla snygg och prydlig genom att prestera och göra karriär. Och jag har lyckats.  Har bockat av det mesta på min bucketlist med fantastiska resor och möten över hela världen. När min terapeut nästan var beredd att ge upp, sa hon; ”nu är det väl banne mig dags att ta tag i din inre bucketlist”. Oj, vad rätt hon hade men FY F__N vad smärtsamt det varit! Att möta det mest smutsiga, skamliga och svåraste. Jag kan inte med säkerhet säga att jag är helt fri. Jag har fortfarande skavsår i min själ, de kommer alltid finnas där men skillnaden idag är att jag känner till dem. Idag finns en begriplighet, en berättelse med en början, en mitt och ett slut.

Jag var inskriven och gick i behandling från och till på ätstörningsenheten under flera år. Bland annat var jag dagpatient och fick gå i ät-träning. Förstår ni hur pinsamt? Ät-träning när man är 35 år! Men duktiga flickan som jag är blev jag också duktigast på anorexi och trots all behandling tog sjukdomen ett ännu hårdare grepp om mig. Efter över 20 års svältande och missbruk av diverse mediciner var min kropp så utmärglad att jag inte stod emot en vanlig infektion. Jag hamnade i respirator i flera dygn. Döden tittade mig i vitögat. Jag var nu 40 år och när jag vaknade upp hade jag två val; livet eller döden? Jag valde livet! Men roten till min ångest och mina destruktiva beteenden kvarstod. Jag hittade nya vägar att döva min ångest. Självskador var jag redan van vid så det var bara att fortsätta sarga min hud. Jag blev arbetsnarkoman och gjorde karriär, detta tillsammans med missbruk av alkohol och receptbelagda mediciner. Det slet på min kropp och mitt psyke.

Jag försökte ta hjälp igen. Gick hos en terapeut där vi inte kom någonstans, bara prat. Nytt försök, nästa terapeut meddelade att jag var för svår, du får söka hos någon annan. Min tanke ”hopplöst psykfall” stämde. Skammen att skada sig vid min ålder var stor… Gigantiskt stor! Jag dolde mina skador väl men fler och fler vänner började fråga och undra. Det gjorde det hela ännu värre. En 45 åring med märken på armar och ben. Hur fånigt är inte det? ”Skärp dig för f__n, bryt ihop och gå vidare”. I mitt huvud växte sig skammen större och större, så även ångesten och rädslan för att bli tokig på riktigt!

Jag blev beroende av benzodiazipiner, den jävligaste medicinen av dem alla! Började tappa fokus, kunde inte jobba, körde vilse, kunde inte koncentrera mig och allt var bara kaos i tankeapparaten. Känslor och tankar som i en tvättmaskin på 90 grader där centrifug aldrig stoppar. Inombords var det ett enormt eko av total och oändlig tomhet. Försökte trappa ner på benzo och fick så svår abstinens att jag skadade mig livsfarligt. Jag sökte hjälp på en beroendeklinik men fick veta att jag var i för uselt tillstånd, att de inte kunde ta hand om mig. Självmordstankarna var närvarande många, många gånger. De skrämmer mig att de ibland har varit så starka. ”I don’t want to die, but I ain’t keen on living either” (text från Robbie Williams låt Feel).

Hösten 2012 sökte jag åter hjälp, denna gång hos en KBT-terapeut. Hade jag inte träffat henne så vet jag faktiskt inte om jag suttit här idag. Hon var den första som inte backade, som trodde på mig, som validerade alla mina tankar och känslor. Som vågade prata om mina självskador och min ångest. Hon fanns där via sms och telefon nästan dygnet runt. Ibland var hon beredd att ge upp men hon stod ut. Det tog tid för mig att känna förtroende men sakta men säkert kunde hon komma förbi mina pansarlager och in i min trasiga själ. Jag fick diagnosen borderline eller emotionellt instabil personlighetsstörning. För första gången i livet kände jag att jag inte bara var ett hopplöst psykfall. Det fanns fler som jag och det fanns en begriplighet i varför jag kände, tänkte och agerade som jag gjorde.

Framförallt fanns det metoder för att hjälpa mig överleva och att stå ut. Jag började i DBT (dialektisk beteendeterapi) vilket är en behandlingsform som framförallt är riktad mot borderline.  En tuff behandling men otroligt hjälpsam. Det som varit mest betydelsefullt för mig är att kunna kontakta min terapeut i de svåra stunderna när ångest, rädsla och självskadeimpulser varit som starkast. Hon har kunna vägleda mig till andra tankar och få mig att stå ut. Jag har även genomgått en PTSD traumabehandling vilket nog är bland det svåraste jag gjort i livet. Det har gett mig en begriplig historia till min trasiga själ.

Jag kan inte lova att jag aldrig mer kommer skada mig själv. Jag väljer att ta en dag i taget och när impulser kommer, för det gör de fortfarande, tar jag hjälp av min krislista och när den inte räcker till, kontaktar jag min terapeut. Jag är nu 50 år och jag hoppas och tror att jag kan leva ett liv där jag inte slår så hårt på mig själv, där jag kan självtrösta och stå ut när det är svårt. Att acceptera alla känslor, inte kroka fast i dem utan släppa de ohjälpsamma känslorna och tankarna och fylla mig med något bättre. Jag har lärt mig att lyssna på mina basala behov; är jag trött eller hungrig så måste jag vila mer och äta. När jag slarvar med mat/sov klockan blir jag mer sårbar och har svårare att känslospana och tänka kloka tankar. Mitt liv är mer nyanserat istället för att kategorisera allt i svart eller vitt.

Att leva med psykisk ohälsa är svårt. Det gäller att vara stark för att få hjälp. Att resa sig upp flera gånger och försöka igen. Att inte ge upp och att orka. Det finns hjälp att få men kanske är det så att man måste leta på fler ställen. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag till slut hittade rätt terapeut! Jag tror faktiskt att hon räddat livet på mig! Den rätta terapeuten eller annan hjälp finns! Oavsett ålder – låt inte skammen bita sig fast och förlama dig! Kan jag ta mig ur det så kan du; Tantpower!

/Marie

Att våga släppa taget!

Alla de åren som jag har skadat mig, som jag har levt så destruktivt, har tagit all min tid och energi. Det var mitt heltidsjobb. Jag hade inte mycket annat som fyllde mina dagar. När något upptar så mycket av ens liv att inget annat får plats så kan det bli väldigt svårt att våga släppa taget om det, även om man vet att det leder till fördärvet för eller senare. Jag var ganska medveten om att det destruktiva kunde leda till döden, men ändå fortsatte jag. Det var mitt liv. Jag visste inte längre hur mitt liv skulle kunna se annorlunda ut. Jag förstod inte hur andra människor kan leva utan att vara destruktiva, hur man ska stå ut med att känna. Det var totalt obegripligt.

Efter många år bakom psykiatrins stängda dörrar fick jag till slut hjälp på ett behandlingshem och DBT. Nu började jag sakta förstå varför jag överhuvudtaget skadade mig. Jag lärde känna mina tankar och känslor bakom beteendet. Jag började sakta kartlägga mitt liv,  som att lägga pussel, och i takt med att saker och ting föll på plats och jag även fick professionell psykologhjälp för mina obearbetade trauman, kunde jag se att det fanns så mycket annat jag egentligen ville göra. Men jag hade inte tid. Jag var upptagen av ångest, planering av att skada mig, genomföra det och sen sitta där med konsekvenserna för att sen börja om på nytt.

Efterhand som behandlingen gick framåt började jag tröttna på att inte ha tid för sånt jag ju faktiskt älskar att göra. Jag ville göra plats för det i mitt liv. Jag ville göra roliga saker också. Men då var jag tvungen att våga släppa taget om mitt heltidsjobb. Det var läskigt och i början skämdes jag jättemycket att jag började göra saker som jag tyckte var roliga istället för att sitta på sjukhuset igen. Sjukhus var mitt hem. Men jag kände mer och mer att det var värt det. Jag ville inte skada mig lika mycket när jag visste att jag kunde sitta och måla eller spela gitarr. Jag ville inte banta när jag visste att jag kunde sitta med vid filmkvällen och mysa med popcorn och godis. Jag vågade mer och mer göra plats för annat. Det tog tid, många tårar och många återfall. Men jag gav inte upp. Jag hade bestämt mig. En helt ny värld hade öppnats för mina ögon.

Efter tre och ett halvt år på behandlingshemmet kunde jag äntligen år 2010 flytta till min lägenhet. Jag fortsatte min PTSD-behandling och trots en hel del inläggningar så lever jag skadefritt idag. Jag har en del begränsningar men har accepterat att vissa saker är som de är, att jag kan leva ett bra liv trots dem. Jag vågade släppa taget om mitt gamla liv och det är jag evigt tacksam för. Idag har jag gott om tid och kraft att ägna mig åt det som förgyller min vardag. Jag har äntligen tid att lära mig andra saker, att måla och teckna, att vara med min familj och att umgås med mina vänner. Jag var tvungen att göra medvetna val och släppa taget om det destruktiva för att komma hit där jag är idag. Det är fullt möjligt att slita sig loss från allt som skadar en. Det går! Ge bara inte upp, för det är sååå värt det!

/Bianca, SHEDO-skribent

Att hitta tillbaka till något meningsfullt efter ett liv bakom psykiatrins låsta dörrar.

Jag blev sjuk när jag var 22 år gammal, en bipolär sjukdom som har hållit mig fången sedan dess. Idag är jag 27 år. Depressioner, manier, röster i mitt huvud, de där mörka höstkvällarna då destruktiviteten gick så långt att sjuksköterskan frågade om jag varit inlagd på rättspsyk. Varje dag träffade jag en ny botten och det gick snabbt utför. Jag tvingades hoppa av sjuksköterskeprogrammet när jag gick sista året. Det var nog det jobbigaste av allt, att gå från att vara högpresterande och den eviga toppeleven till att inte klara av något alls; att gå från att praktisera inom psykiatrin till att bli patient inom psykiatrin. Allt mitt självförtroende försvann och självskadebeteendet blev hela min värld; jag önskade att jag fick sitta på en öde ö och skada mig hela dagarna. Jag ville bara bli lämnad ifred i mörkret och förstöra mig själv. Det blev allvarligare och allvarligare hur mycket terapi jag än fick. Till slut blev det livshotande, men jag ville inte förstå riskerna, så jag bara fortsatte på samma väg. Det resulterade i LPT månad efter månad och allvarliga händelser som hotade mitt liv och min hälsa. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fri, faktum är att jag inte ens ville sluta skada mig. Mitt självskadebeteende var ju det enda som lindrade smärtan jag kände inombords. Eftersom jag var inlagd så mycket så förlorade jag dessutom kontakten med mina vänner och jag isolerade mig från världen runtomkring.

Jag umgicks bara med min sjukdom, så jag blev min sjukdom, och jag vet att detta inte är utmärkande bara för mig. Många som lider av självskadebeteende förlorar allt, att skada sig blir ens identitet. Till slut sa mina terapeuter till mig att ”vi kan inte ha kvar dig i terapigruppen eftersom vi inte vet om du kommer överleva från vecka till vecka”. Det var som ett slag i ansiktet och jag trillade dit. Jag kunde inte hantera nederlag och besvikelser, så jag gick tillbaka till det som jag visste kunde lindra min smärta: sprit och droger och destruktivitet. Jag vaknade upp på sjukhuset några dagar senare. Nu stod jag inför mitt livs största val: antingen sluta skada mig eller gå under, välja livet eller ge upp. Jag ville leva, men hur skulle jag göra för att bli fri?

Det har varit både framgångar och bakslag sedan dess, men jag lyckades återvända till livet. Jag tänker inte ljuga och säga att jag är helt frisk, för jag har fortfarande min sjukdom. Skillnaden är att nu kan jag hantera svårigheterna utan att skada mig. Det som hjälpte mig mest var att skapa mig ett liv utanför psykiatrin. Jag gick i skolan igen, jag började träffa vänner, jag gick tillbaka till mitt politiska engagemang. I början fick jag tvinga mig själv att gå ut, men när man får reaktioner i stil med: ”Åh, vad kul att du är tillbaka!”, då vill man inte gömma sig hemma mer. Strategier för att inte skada sig i stunden i all ära, men det behövs även mer långsiktiga strategier, planer och mål för att kunna leva ett rikt liv.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skriva detta, men faktum är att jag inte har blivit sydd på ett år, och min senaste inläggning på psyk var 2013. Jag har nu en högskoleexamen i psykiatrisk vård, jag har ett arbete, jag umgås med vänner, jag sitter i styrelsen i ett politiskt förbund, jag ska adoptera en katt från ett katthem, jag läser böcker igen och den 2 september återupptog jag mina studier till sjuksköterska. Äntligen har jag ett liv igen.

Jag påstår inte att det är lätt. Ingen kan göra arbetet åt dig, för du måste vilja själv. Jag har dock några tips som har hjälpt mig att hitta tillbaka till livet.

Mina råd är:

att hitta intressen och en identitet utanför den psykiatriska världen,

att aktivera dig även om det tar emot,

att umgås med vänner,

att belöna dig själv när du lyckas,

att vara snäll mot dig själv när det går mindre bra,

att be om hjälp när du behöver det,

att tänka på vad du vill göra som är meningsfullt för just dig,

att engagera dig i samhället

och att sätta upp mål för framtiden.

Detta har hjälpt mig och idag är jag som en ny människa, med blekta ränder och ett liv utanför psykiatrins låsta dörrar. Och om jag klarar av det så gör ni det också.

/Stina

Det där mittemellan och sådär

Jag vet vad det innebär att må riktigt dåligt, så dåligt att livet känns totalt mörkt och meningslöst. Jag vet också hur det är att må riktigt bra, hur det är att njuta av livet och trivas med varje ny dag. Sedan finns det ett annat mående som jag kallar sådär. I sådär, eller mittemellan, är det inte dåligt men inte bra heller. Jag antar att det hör livet till men jag har väldigt svårt att finna mig i det läget. Jag tycker om antingen eller, svart eller vit, saker man kan inordna i fack och som man kan ta på. Det där mittemellan är mer luddigt och det gör mig osäkert. Vissa skulle kanske kalla det för den gråa vardagen men om man inte är så bekant med en ”vanlig” vardagslunk kan det kännas obehagligt. Jag är så van vid att höra hemma på psyk och i att må riktigt dåligt, det är en värld jag känner till. Jag har varit hospitaliserat i så många år. Sen har jag mina perioder som bara är toppen, även om de inte varar särskilt länge. Antingen eller. Men på senaste året efter hårt arbete i terapi har jag lärt känna sådär, att vara i ett läge som inte går till ytterligheten. Allt som är nytt är skrämmande. Och jag antar att jag inte är ensam om att känna obehag i det okända läget mittemellan.

Hur är det, eller bättre sagt vem är jag när jag inte mår botten men inte heller är toppad?
Hur är det att inte exakt veta var man befinner sig?
Vad gör man när man inte mår så dåligt att man behöver vara inlagd men ändå inte mår bra för att kunna fungera fullt ut hemma?
Går det att trivas i mittemellan?

Jag är ingen stor fan av ordspråket ”tiden läker alla sår”. Vissa sår kanske aldrig läker helt och vissa saker lämnar stora ärr bakom sig. Men i det här fallet tror jag att tid krävs för att kunna känna sig bekväm i mittemellan. Jag tror det behövs tid att vänja sig vid att kunna må sådär utan att bli rädd. När jag mår sådär är det som att jag går och bara väntar på att det när som helst blir svart eller vitt igen. Men om jag försöker låta tiden gå kommer jag kanske upptäcka att det inte tvunget behöver bli så utan att det faktiskt går att leva i en grå vardag. Jag har pga mitt dåliga mående under hela vuxenlivet inte fått chansen att lära känna den gråa vardagen. Jag har aldrig kunnat erfara den förrän nu eftersom jag haft mitt hem i mörkret, inlåst på psyk, på behandlingshem, på terapier. Jag har inte haft möjlighet att komma till denna punkt. Så nu gäller det att våga vara kvar i en gråzon, i ett för mig okänt läge och avvakta för att se hur det kan vara här. Vad kan man göra för att våga må sådär?

Jag försöker som sagt låta tiden gå och fylla dagen med saker jag normalt sett tycker om att göra. Det känns konstigt att känna sig ”bara” lite nere, inte totalt deprimerad, och det tar emot att göra saker när man mår sådär. Men just nu försöker jag gå emot min olustkänsla och gör det ändå. Och när någon frågar mig om hur jag mår är jag ärlig och svarar sådär.

När man är på okänd mark, som nu i en gråzon, tror jag att det även är viktigt med rutiner. Jag anstränger mig för att ha ett någorlunda rimligt schema, fasta tider jag stiger upp och lägger mig. Det tar mycket energi att vara rädd och behöva satsa på att våga så det är helt ok att vila och erkänna det för sig själv.

Det är kanske löjligt kan vissa tycka eftersom ”sånt är livet”, ”livet är ingen dans på rosor” och ”så är det för de flesta”. Men jag, och säkert många andra, har aldrig haft möjligheten i vuxen ålder att vara i en ”normal” vardag eftersom ”sånt är livet” aldrig existerat i mitt helvete. Jag har varit hemma på avdelningar istället för i mitt eget hem. Men nu får jag lära mig hur det är att leva i mittemellan, att inte vara i antingen jag vill dö eller att vara hyperaktiv.
Jag önskar att jag som ung vuxen hade fått växa in i detta läge och känt att det är så här det är istället för att lära mig det nu när jag ska bli 35 år gammal. Jag tillåter mig att känna att det är sorgligt en stund men att det sen är något jag måste acceptera. Jag måste acceptera att det inte är mitt fel att jag missat detta sådär läget, att jag aldrig fått lära mig hur en vardag fungerar. Det är inte mitt fel att jag mått så dåligt och varit inlagd och därav inte kunnat fungera i mitt hem under längre perioder. Och jag måste acceptera att det tar tid att finna mig tillrätta i detta, i något som är skrämmande, främmande och konstigt. Just nu känner jag mig inte riktigt hemma eller rotad, men jag tror att tiden och min envishet kommer hjälpa mig att hitta hem. Jag tror att jag kommer känna att det är helt ok att må sådär. Livet väntar på mig, äntligen, och sådär är uppenbarligen en del av det, så då ska jag försöka göra rum för det även om det tar emot i början. För livet är ju det jag kämpat för, livet har varit mitt mål under alla dessa år inom psykiatrin och bakom stängda dörrar. Nu har jag nått hit och jag ska minsann lära mig att må mittemellan också. Det är dags att hitta hem!

/Bianca, SHEDO-skribent

Personlighetsförändring

Det är någonting med att komma hem. Hem till sina rötter, sitt förflutna och sina minnen. Det ger perspektiv och framförallt förståelse. Det får mig att inse hur mycket missär mitt liv har handlat om, och det får mig att sörja alla trasiga minnen från det som en gång var det enda som faktiskt spelade roll.

Det finns en uppsjö av saker som fortfarande gör djävulskt ont att minnas från dem åtta år av sjukdomshelvete som det ändå var. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om ångesten och hur den äter upp mig inifrån på det där obehagliga sättet som gör att man tror man inte ska överleva. Utav allt jag minns så är sorgen över den personlighetsförändring jag gick igenom det i särklass värsta.

Jag såg en gång en person i min närhet personlighetsförändras. Jag saknade henne så djävulskt när ångesten tog över varenda del av hennes personlighet och hon blev inåtvänd, tystlåten och ville inte ses. Det läskiga var att varje gång jag träffade henne så saknade jag henne bara ännu mer. För det var inte hon som satt framför mig. Det var en fruktansvärd känsla av ohjälplighet och först då insåg jag vad mina nära fått utså under dessa år. Det måste gjort så jäkla ONT att se mig tyna bort i alla bemärkelser som finns.

Jag kan titta in i Simons ögon och sörja att jag inte såg min lillebror växa upp. Jag kan sörja att jag sitter här på andra sidan dvalan och inte har en aning om när och hur han blev så klok. En vän. Ett bollplank när jag behöver prata. Hur kunde jag inte prioritera att vara en förebild för honom?

Jag kan prata med David och undra om det är på grund av mig han tidigt tvingades bli så självständig. Om han alltid varit det eller om han tvingades då all uppmärksamhet togs ifrån honom. Jag kan sörja att vi tappade bort varandra just när vi blivit som allra närmast. Att det jag blev förde oss ifrån varandra.

Jag kan se på mamma och pappa och undra hur man står ut? Hur man kan göra allt för sin dotter som inte längre är ens dotter. Hur man kan kämpa för att någon gång få tillbaka det som ändå var jag. Det som inte var sjukdom och ångest. Jag kan förstå att man som förälder gör allt för sina barn, men sörja hur mycket det tärt på dem. Sörja en förlorad tillvaro, två sönderslitna föräldrar och en sargad familj.

Jag kan dessutom sörja min egen förlorade tonår. Och allt jag gick miste om. Allt jag valde bort för sjukdomens skull. Allt jag inte gjorde. Allt jag gjorde men ändå inte var närvarande. Allt som kunde varit så roligt men som bara är mörka minnen. Jag kan känna en obeskrivlig hunger inombords till att göra allt i hela världen. Och göra det utan ångest och smärta. Utan att känna sig som den mest ensamma individen i hela världen. Utan att känna sig jagad.

Jag vill träffa mitt 14-åriga jag och skaka liv i dem tomma ögonen. Få dem att se vad som håller på att förstöras. Nöta det mantra jag så många gånger sa till mig själv när jag äntligen bestämt mig. ”Du har bara ett liv Emma, lev det.”

För alla som kämpar – gräset är grönare på andra sidan. Och det gör så ont att inse att det är omöjligt att förstå när man är mitt i dimman. För där finns inget annat än ett mjölkvitt skum att planlöst irra omkring i. Det har aldrig funnits något annat och det kommer det hellre aldrig att göra. Tror man. Jag önskar jag kunde dra varenda en av er till andra sidan och visa vad jag känner nu.

Att jag för första gången på väldigt länge känner mig levande.

Massa massa kärlek,

Emma

”Jag är en tråkig människa”

Så sa en person till mig i en konversation vi hade tidigare i veckan. Jag svarade inte an på den meningen för jag känner personen för dåligt och jag ville inte säga något klyschigt om att det är hen inte alls utan något egentligt innehåll. Men meningen fäste sig och blev kvar i mitt huvud. I natt vaknade jag, gick ut och kissade och morgonsolen med allt vackert fågelkvitter fick mig att vakna till lite för mycket för att bara kunna somna om, så jag låg och tänkte. Då dök meningen jag är en tråkig människa upp.
Jag är kanske skadad av alla år av terapi av olika slag, av min orubbliga tro att alla människor har bra sidor och att alla tankar och handlingar har anledningar och orsaker som går att härleda till något inte alls så svårbegripligt, men jag kan bara inte föreställa mig hur en person skulle kunna vara tråkig. Hur är en tråkig människa? Vad kännetecknar en sådan?

Är en tråkig för att en inte skrattar hela tiden? Är en tråkig för att en inte drar skämt hela tiden? Är en tråkig för att en ibland är tyst? Är en tråkig för att en inte har många intressen? Är en tråkig för att en inte hänger med i varje nyhet eller vet vad som är inne just då? Är en tråkig för att en tycker att det är svårt i sociala sammanhang? Är en tråkig för att en inte säger ja till, eller jublar inför allt?

Vad är att vara en tråkig människa? 
Jag vet inte! I min värld finns inga tråkiga människor. För det gillar jag inte alla, jag kommer inte överens med alla och jag tycker inte att alla människor är lika intressanta eller roliga. Men är de tråkiga för det?

Alla människor drar inte skämt som jag skrattar åt, alla människor jag pratar med har inte intressen som tilltalar mig, alla människor jag möter jublar inte. Många säger nej till både det ena och det andra. Men jag tänker att det är rätt mänskligt. Väldigt vanligt faktiskt! Men är en tråkig då? Är en en tråkig människa då? Jag gör många saker som faktiskt skulle kunna klassas som tråkiga, men jag ser inte mig själv som en tråkig människa. Jag hänger inte med i allt det senaste, jag är inte bekväm i alla sociala sammanhang, jag drar sällan skämt, jag har behov av egen tid och återhämtning vilket gör att jag säger nej ibland. Men är jag en tråkig person för det? Inte enligt mina kompisar. Inte enligt dem jag möter. Jag är kanske tråkig i stunden utifrån någons förväntningar. Allt passar inte mig, men mycket gör det. Är jag i rätt forum är jag inte alls obekväm, då kan jag dra skämt så att alla skrattar, då har jag intressen jag delar med andra. Och så tror jag att det är för alla.

Ibland gör en saker som kan få andra att tycka att en tråkig – men en är inte en tråkig människa för det.

Tyvärr tror jag att säga att en är en tråkig människa tyder på dålig självkänsla. Så alla ni som tycker eller tror att ni är en tråkig människa, försök att inte uttrycka det utan låt omvärlden själva bilda sig egna uppfattningar om vilka ni är och lita på att människor själva tar ansvar för vilka de umgås med utifrån sina referenser för vad de tycker. Lägg inte värderingar om er i deras tankar. Låt de tänka själva. Det blir oftast bäst då.

Kram, Johanna 

Shedoskribent 

Välkomna till SHEDO:s blogg!

I bloggen kan ni läsa om SHEDO:s arbete och tankar eller berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.

På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna.

   

Arkiv