Ge en gåva Nu i februari är det exakt 8 år sedan jag diagnoserades med anorexia nervosa. Då var jag 14, skulle fylla 15. Idag är jag 22, ska fylla 23. Det är i princip hela tonåren och början på vuxenlivet som jag har bakom mig. År kantade av både toppar och dalar, bättre och sämre perioder och tillfällen då jag trott att jag varit frisk, för att sedan kastas in i kraftiga återfall. Kanske har jag varit frisk under viss tid, för att sedan bli sjuk igen. Eller så var jag sjuk hela tiden. Även de bra stunderna. Var går gränsen egentligen? Det är en fråga jag ställt och fortfarande ställer mig väldigt ofta.
Idag känns det som att varenda människa man möter har en mer eller mindre komplicerad relation till kost och träning och sin kropp. Och kanske är det inte så konstigt, när vi lever i den tid vi gör och matas med all media och konsumtion hela tiden. Men att normalisera ätstörda beteenden är som att säga till en alkoholist att det är okej att smutta på sprit under dagen. Det skadar kroppen både på kort och lång sikt. Ändå går så många runt med sina problem utan att kanske riktigt förstå att det är ett sjukligt tillstånd och att det går att bli fri, eller åtminstone friare.
I mitt fall var det min kraftiga undervikt som besvärade mig så pass mycket, och några riktiga dippar då det kändes som att jag svävade mellan liv och död, som fick mig att vilja gå “all in” för en fysisk återhämtning. Min kropp var helt förstörd av år av svält och sjukliga mängder träning, och jag hade inte haft naturlig mens sedan jag var 14. Antingen skulle jag dö innan jag fyllt 25, för jag tänkte absolut inte bli gammal tillsammans med ätstörningen, eller så tänkte jag prova att gå upp i vikt och låta min kropp få komma ikapp och återhämta sig rent fysiskt. Jag är otroligt tacksam över att jag vågade välja den mest skrämmande, men mest värdefulla vägen.
Jag släppte alla regler kring mat och tillät jag mig själv att äta tills jag uppnådde en mental mättnad. Det var inte ens så läskigt som jag hade trott, och ju mer jag gick upp i vikt desto finare tyckte jag att jag blev. Finns så mycket mer jag kan skriva om och berätta, men detta får bli en början på lite tankar jag vill dela med mig av till er som läser Shedos blogg. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där psykisk ohälsa inte ses eller känns som ett så laddat ämne att prata om, och att det är lika viktigt att värna om och behandla som fysiska åkommor och skador.
Du som läser detta är så mycket starkare än du tror och det kommer en dag då du ser tillbaka på den värsta tiden och alla de lärdomar livet gett dig och den styrka och det mod du hade och fortfarande har inom dig.
Kram på er alla. Ha det fint!
Alice, 22 sthlm