Som en kraftfull våg

Jag var alltid så rädd för ångesten. Jag var rädd för vad den skulle göra med mig, att den rent av skulle kunna förgöra mig. Varje gång kändes det som att den skulle få mig att explodera, som när man blåser upp en ballong mer och mer och bara väntar på att den ska spricka. Gå sönder. Självskadebeteendet var mitt verktyg för att kunna pysa luften ur ballongen innan den sprack.

En fantastisk psykolog jag gick till sa en så viktig sak till mig en gång. Något som ingen annan hade sagt tidigare och som verkligen fick fäste i mig. Hon sa till mig att ”ångesten kan inte skada dig, det är bara vad du väljer att göra med din ångest som kan bli skadligt”. Hon hade så rätt. Det var jag som skadade mig själv, inte min ångest i sig.

Jag fick träna på att vara i min ångest och framförallt fick jag träna på att vara kvar i den när den toppade, när den var som starkast och det kändes som om den där ballongen skulle spricka, utan att ta till självskador. Det var läskigt i början men rädslan gav med sig allt eftersom jag gång på gång fick bevisat för mig att min psykolog hade haft rätt. Ångesten kunde inte skada mig. Än mindre förgöra mig. Den var svår att vara i, ångest är en fruktansvärt jobbig känsla, men precis som min psykolog förklarat för mig så varade den inte för evigt.

Jag lärde mig att ångesten kom som en våg och även gick igen, precis som en våg. Den steg och det var som värst när den toppade och toppen kunde vara i en kvart, en timme, ett dygn men sen ebbade den alltid ut. Ångesten kunde kännas konstant men det fanns alltid små andpauser mellan topparna, om än väldigt korta ibland. Det blev en tröst för mig att bli medveten om att ångesten faktiskt kom och gick, att den inte var konstant och det stärkte mig när jag insåg att den faktiskt inte kunde skada mig. Hur jobbigt och svårt det än var att ha ångest så visste jag nu att den inte skulle få mig att explodera. Att jag inte behövde skada mig själv för att stoppa ångesten från att förgöra mig.

Idag är jag inte längre rädd för min ångest. Jag mår bra och lever inte med ångest av samma kaliber som jag gjort tidigare men självklart känner jag fortfarande ångest i olika situationer i livet, vem gör inte det? Men idag kan jag vara i min ångest och hantera den utan att använda mig av självskador. Hur? För att jag idag vet att ångesten inte varar för evigt, jag vet att den slår till som en kraftfull våg och ger mig drunkningskänslor en stund men jag vet också att vågen drar vidare och lämnar mig fri att andas snart igen. Jag vet idag att ångest är en känsla, fruktansvärt jobbig men helt oförmögen att skada mig.

Sedan allra första gången jag kände ångest har jag vetat att ångest är någonting kraftfullt och starkt.

Idag vet jag att jag är ännu starkare än ångesten.

/ Pia Ejeklint