Bokstävernas kraft

Så befann jag mig plötsligt hemma igen. Hemma och ute i frihet. Friheten jag så innerligt önskat mig under alla de långa dagarna, veckorna, månaderna innanför tvångsvårdens låsta dörrar. Nu var jag fri!

Men hemma fanns hörnen kvar. Mörka hörn och skrämmande vrår där det svarta, obehagliga och olustiga väntade på mig. Ångesten hade väntat på mig under all denna tid, och svältfödd på min närvaro kastade den sig nu hungrigt över mig. För när jag väl klev in i hemmet, tycktes de mörka hörnen krypa inpå och närma sig mig precis som förut.

Jag hade under min inlåsta tid på något vis intalat mig att allt skulle vara annorlunda då jag kom ut igen. Kanske hade jag till och med glömt bort att där fanns mörker och obehag utanför de låsta dörrarna. Friheten hägrade som en skimrande skattkammare för inlåst levde jag också i ständig ångest. Så i mina fantasier växte ett paradis upp med ständigt solsken, bubblande skratt, glittrande ögonblick. När jag i min ångest skrek och bankade där inne trodde jag att bara jag blev frisläppt skulle allt bli lättare. Bara de släppte ut mig skulle allt bli bättre.

Så kom den dagen då jag stod på andra sidan den låsta dörren. Fri. Äntligen. Och långt, långt borta i ett avlägset dis fanns orsaken till att jag först blev inlåst. Men det var dåtiden. Nu var det ett nytt kapitel.
Jag kom alltså hem till sist och det fria livet skulle börja. Men ganska snabbt kom mörkret fram ur hörnen, hungrigt ville det sluka mig. Och vad skulle jag göra då?
Jag saknade de små vita pillren som inte längre fanns i min medicinlista. Vad skulle jag nu ta för att trycka tillbaka den värsta oron? Hur skulle jag få alla tankar att tystna?
Jag sneglade på de vassa föremålen som jag plötsligt hade fri tillgång till här hemma. Skulle jag låta dem hjälpa mig nu?
Jag visste att jag skulle kunna bemästra oron om jag lät bli att stoppa maten i munnen och istället började gå mil efter mil. Skulle detta bli min strategi igen?

Besvikelsen var stor, men sorgen var större, över att min frihetsdröm varit en illusion. För ångesten jag lämnade hemma för så länge sedan fanns ju kvar när jag återvände, och vad skulle jag göra nu? Skulle jag återigen ta till mina destruktiva metoder för att klara det? Och vart skulle det till sist leda mig?

Ångesten skulle troligtvis alltid förfölja mig, men svält, självskada och piller skulle inte kunna stävja den i det långa loppet.

Vad skulle jag göra?

Mörkret, ångesten och alla påträngande tankar var outhärdligt, jag behövde göra något för att bryta. Jag klarade inte av att stå ut i ångesten även om det var vad jag fått lära mig att jag skulle för att den till sist skulle minska.

Desperat tog jag upp en bok som låg på skrivbordet. Jag slog upp den och tvingade mig att läsa första meningen. Och andra och tredje. Fortsätt läsa, manade jag mig själv. Och jag läste mening efter mening tills jag plötsligt befann mig i en annan verklighet. Historien i boken stod vid min sida, och mörkret omkring mig drog sig sakta tillbaka in mot hörnen. De högröstade tankarna tystnade något.

Sedan dess har jag fyllt mig själv med mängder av bokstäver. Böckerna har blivit inte bara mina närmsta vänner utan även min medicin. När jag tidigare hade sprungit till tablettkartan och tryckt ut en snabb ångestlindring tar jag nu genast fram boken och försöker erövra bokstäverna och historien tills dess att den värsta oron har lugnat ned sig.

I min ensamhet finns boken som sällskap där det tidigare funnits vårdpersonal att vända sig till.

I mitt begär efter att självskada tvingar jag mig själv att först läsa ett eller två kapitel innan jag gör slag i saken – och då har behovet oftast stillnat något och jag kan stå emot.
Efter maten slår jag upp boksidorna och läser för att glömma bort att jag ätit och att jag borde gå ut och promenera bort skammen över matintaget.
När tankarna är allt för påträngande och vägrar lämna mig ifred försöker jag mota bort dem genom att fylla huvudet med böckernas ord istället.

Jag har alltid varit en läsande person. Men det här är något nytt. Det är ett nästintill tvångsmässigt läsande, men det är ett icke-destruktivt tvång.
Jag läser för att jag inte har självskada, svält eller tabletter som alternativ. Och det som till en början var ett sätt att hantera den värsta ångesten har nu blivit något som hjälper mig att våga leva en dag till.

Tack vara de nya världar jag får kliva in i genom böckerna vågar jag existera även i den verkliga världen. För jag vet att jag regelbundet kan pausa från det verkliga och från alla starka tankar, genom att låta mig uppslukas i bokens värld. Det är en överlevnadsstrategi. Det är också en möjlighet att få uppleva sådant jag missat och missar i min sjukdoms snäva värld.

Att fylla mig själv med bokstäver är ett sätt att hindra mörkret från att ta över.

/Miriam

2 Kommentarer
  1. Helena
    Helena says:

    Tänk vilken läkande, helande kraft böckerna har. Och så otroligt starkt av dig att lyckas bromsa de självdestruktiva tankarna och planerna med hjälp av böcker. Du berörde mig verkligen med det här inlägget. Hoppas att fler kan använda sig av ordens och berättelsernas magiska kraft. Din berättelse i sig gjorde något med mig. Stor kram!

  2. sara
    sara says:

    Det här är något av det finaste jag nånsin läst. Tack för att du delar med dig. Relaterar så mycket till vad du skriver. Och som en som ofta har stark ångest har jag ofta känt mig så ledsen över att det tillståndet gjort det svårt att fokusera på saker jtexag egentligen vill njuta av tex läsning,. Det du skriver gör att det känns mer möjligt att våga möta ångesten med mer lugn och att känna kontakten med läsning. Tack. Kommer att testa.

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 13 =