Ätstörningar, självskadebeteende och borderline = ungdomssjukdomar. Företrädesvis unga flickor, inte medelålders damer. Men jag då? Jag är medelålders och jag kämpar med dessa problem. Ingen i min omgivning (förutom några få) kan ana hur trasig jag har varit inombords. Min yttre fasad har jag kämpat för att hålla snygg och prydlig genom att prestera och göra karriär. Och jag har lyckats. Har bockat av det mesta på min bucketlist med fantastiska resor och möten över hela världen. När min terapeut nästan var beredd att ge upp, sa hon; ”nu är det väl banne mig dags att ta tag i din inre bucketlist”. Oj, vad rätt hon hade men FY F__N vad smärtsamt det varit! Att möta det mest smutsiga, skamliga och svåraste. Jag kan inte med säkerhet säga att jag är helt fri. Jag har fortfarande skavsår i min själ, de kommer alltid finnas där men skillnaden idag är att jag känner till dem. Idag finns en begriplighet, en berättelse med en början, en mitt och ett slut.
Jag var inskriven och gick i behandling från och till på ätstörningsenheten under flera år. Bland annat var jag dagpatient och fick gå i ät-träning. Förstår ni hur pinsamt? Ät-träning när man är 35 år! Men duktiga flickan som jag är blev jag också duktigast på anorexi och trots all behandling tog sjukdomen ett ännu hårdare grepp om mig. Efter över 20 års svältande och missbruk av diverse mediciner var min kropp så utmärglad att jag inte stod emot en vanlig infektion. Jag hamnade i respirator i flera dygn. Döden tittade mig i vitögat. Jag var nu 40 år och när jag vaknade upp hade jag två val; livet eller döden? Jag valde livet! Men roten till min ångest och mina destruktiva beteenden kvarstod. Jag hittade nya vägar att döva min ångest. Självskador var jag redan van vid så det var bara att fortsätta sarga min hud. Jag blev arbetsnarkoman och gjorde karriär, detta tillsammans med missbruk av alkohol och receptbelagda mediciner. Det slet på min kropp och mitt psyke.
Jag försökte ta hjälp igen. Gick hos en terapeut där vi inte kom någonstans, bara prat. Nytt försök, nästa terapeut meddelade att jag var för svår, du får söka hos någon annan. Min tanke ”hopplöst psykfall” stämde. Skammen att skada sig vid min ålder var stor… Gigantiskt stor! Jag dolde mina skador väl men fler och fler vänner började fråga och undra. Det gjorde det hela ännu värre. En 45 åring med märken på armar och ben. Hur fånigt är inte det? ”Skärp dig för f__n, bryt ihop och gå vidare”. I mitt huvud växte sig skammen större och större, så även ångesten och rädslan för att bli tokig på riktigt!
Jag blev beroende av benzodiazipiner, den jävligaste medicinen av dem alla! Började tappa fokus, kunde inte jobba, körde vilse, kunde inte koncentrera mig och allt var bara kaos i tankeapparaten. Känslor och tankar som i en tvättmaskin på 90 grader där centrifug aldrig stoppar. Inombords var det ett enormt eko av total och oändlig tomhet. Försökte trappa ner på benzo och fick så svår abstinens att jag skadade mig livsfarligt. Jag sökte hjälp på en beroendeklinik men fick veta att jag var i för uselt tillstånd, att de inte kunde ta hand om mig. Självmordstankarna var närvarande många, många gånger. De skrämmer mig att de ibland har varit så starka. ”I don’t want to die, but I ain’t keen on living either” (text från Robbie Williams låt Feel).
Hösten 2012 sökte jag åter hjälp, denna gång hos en KBT-terapeut. Hade jag inte träffat henne så vet jag faktiskt inte om jag suttit här idag. Hon var den första som inte backade, som trodde på mig, som validerade alla mina tankar och känslor. Som vågade prata om mina självskador och min ångest. Hon fanns där via sms och telefon nästan dygnet runt. Ibland var hon beredd att ge upp men hon stod ut. Det tog tid för mig att känna förtroende men sakta men säkert kunde hon komma förbi mina pansarlager och in i min trasiga själ. Jag fick diagnosen borderline eller emotionellt instabil personlighetsstörning. För första gången i livet kände jag att jag inte bara var ett hopplöst psykfall. Det fanns fler som jag och det fanns en begriplighet i varför jag kände, tänkte och agerade som jag gjorde.
Framförallt fanns det metoder för att hjälpa mig överleva och att stå ut. Jag började i DBT (dialektisk beteendeterapi) vilket är en behandlingsform som framförallt är riktad mot borderline. En tuff behandling men otroligt hjälpsam. Det som varit mest betydelsefullt för mig är att kunna kontakta min terapeut i de svåra stunderna när ångest, rädsla och självskadeimpulser varit som starkast. Hon har kunna vägleda mig till andra tankar och få mig att stå ut. Jag har även genomgått en PTSD traumabehandling vilket nog är bland det svåraste jag gjort i livet. Det har gett mig en begriplig historia till min trasiga själ.
Jag kan inte lova att jag aldrig mer kommer skada mig själv. Jag väljer att ta en dag i taget och när impulser kommer, för det gör de fortfarande, tar jag hjälp av min krislista och när den inte räcker till, kontaktar jag min terapeut. Jag är nu 50 år och jag hoppas och tror att jag kan leva ett liv där jag inte slår så hårt på mig själv, där jag kan självtrösta och stå ut när det är svårt. Att acceptera alla känslor, inte kroka fast i dem utan släppa de ohjälpsamma känslorna och tankarna och fylla mig med något bättre. Jag har lärt mig att lyssna på mina basala behov; är jag trött eller hungrig så måste jag vila mer och äta. När jag slarvar med mat/sov klockan blir jag mer sårbar och har svårare att känslospana och tänka kloka tankar. Mitt liv är mer nyanserat istället för att kategorisera allt i svart eller vitt.
Att leva med psykisk ohälsa är svårt. Det gäller att vara stark för att få hjälp. Att resa sig upp flera gånger och försöka igen. Att inte ge upp och att orka. Det finns hjälp att få men kanske är det så att man måste leta på fler ställen. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag till slut hittade rätt terapeut! Jag tror faktiskt att hon räddat livet på mig! Den rätta terapeuten eller annan hjälp finns! Oavsett ålder – låt inte skammen bita sig fast och förlama dig! Kan jag ta mig ur det så kan du; Tantpower!
/Marie
