Mitt namn är Dorota. Jag är 29 år gammal och arbetar som sjuksköterska på en akutpsykiatrisk avdelning.
Jag var en ganska genomsnittlig tjej. ”Ganska” genomsnittlig eftersom jag tvärtom mina kompisar hatade att gå i jeans och jag gillade inte heller att gå på disko. För övrigt tyckte jag om skolan som helhet och läste vissa ämnen mer än gärna och var mindre förtjust i andra. Det som skiljde mig från andra tonåringar var dels det faktum att jag levde med en cancersjuk mamma, dels att jag utsattes för sexuella övergrepp under tidiga tonåren. Jag visste inte då hur dessa två faktorer påverkade mitt liv och mitt mående. Jag visste bara att jag ofta var ledsen, kände mig olycklig och inte kände någon mening med livet. Jag trivdes helt enkelt inte.

Trogen min polska uppfostran var jag en duktig flicka som hjälpte till där hemma, pluggade och hade bra betyg. Så kommer det ett slut på gymnasietiden, jag tog studenten och min mamma dog bara några veckor efteråt. Mina vänner och kompisar fick en bil, en lägenhet eller andra presenter från sina föräldrar. Jag förlorade min mor. Min mamma och jag var inte jättenära varandra, men jag älskade henne och hon älskade mig. Och nu fick hon inte ens veta att jag kommit in på högskolan.

Första året utan mamma var väldigt tufft men jag visade ingenting utåt. Däremot slutade jag så småningom att äta. Jag var fortsatt duktig; tog hand om min pappa, min bror, min mormor och min hund för jag tyckte så synd om dem. De hade just förlorat sin fru, sin mor, sin dotter. Jag tog hand om lägenheten och tog över mammas roll. Jag förväntades göra det. Mina vänner firade och levde livet. Det var sommar och alla var upptagna.
Så tog sommaren slut och jag började på högskolan och flyttade till en annan stad. Varje ledig dag åkte jag hem till pappa för att hjälpa honom med hushållet. Ångesten var väldigt stor och jag hade svårt att vara ensam. Jag kunde inte sova på nätterna och pluggade dag som natt för att slippa känna och tänka på det som varit.

Utåt sett verkade allt ha ordnat sig. Min pappa träffade en ny tjej, min bror var lycklig med sin. Det var bara jag som blev mer och mer ledsen och missnöjd med mitt utseende. Jag slutade alltså äta, gick ner i vikt, studierna gick bra eftersom jag pluggade hårt och jag var glad för stunden samtidigt som jag kände mig ytterst olycklig i min ensamhet. Jag började få självmordstankar. Ingen i min närhet anade vad som rörde sig inom mig och hur dåligt jag mådde. Någon konstaterade att jag gått ner i vikt, vilket jag inte förnekade. Men det psykiska måendet gick att dölja med ett leende. Dessutom skötte jag mig bra i skolan. Allt var bra alltså.

Jag klarade faktiskt att börja äta igen utan professionell hjälp. Det var tack vare att jag åkte till mina släktingar i Schweiz som tog hand om mig och visade hur sorglöst livet kunde vara. Även om jag fortfarande mådde dåligt kändes tillvaron ljusare och jag hade äntligen tid för mig själv, utan några som helst plikter mot någon annan. Jag skrev och grät mycket. Så småningom började jag även äta. Självmant, det var ingen som tvingade mig.

Efter tiden i Schweiz avslutade jag mina studier och åkte till Sverige som utbytesstudent. Jag träffade en kille och vi flyttade ihop och förlovade oss. Det blev ändå inte det livet jag drömt om och jag började må dåligt igen när min mormor dog och tankarna på det förflutna kom ifatt mig. Den här gången sökte jag professionell hjälp. Jag hade koncentrationssvårigheter och mycket ångest. Mager och deprimerad, full av ångest och självmordstankar hamnade jag hos en underbar terapeut, som ville visa mig att det finns ett liv värt att leva. Så började min nästan treåriga resa med en terapeut vid min sida som under tiden blev min vän. Resan gick upp och ner. Jag fick både antidepressiv medicinering och sömntabletter under terapins gång. Jag började skada mig själv under tiden för att kompensera för matångesten. Min terapeut insåg då att jag inte hade tillräckligt med färdigheter för att hantera ångesten och jag fick gå i DBT-light för att lära mig det. Dessutom fick jag möjlighet att kontakta min terapeut dygnet runt och det kände jag mig väldigt trygg med.
När mitt mående hade stabiliserats genomgick jag en traumabearbetning som dels fokuserade på övergreppen och dels på mammas död. Det var jättejobbigt men jag blev fri från mardrömmar efteråt.

Två år har nu gått sedan jag slutade hos min terapeut och som jag nämnde innan är vi vänner nu. Det är en vänskap jag uppskattar väldigt mycket. Jag anses vara frisk idag och jag känner mig frisk. Jag har några bleka ärr på min vänstra arm men jag har fått mitt liv tillbaka. Jag har träffat en underbar kille, köpt hus och flyttat ihop med honom och nu väntar vi barn! Min graviditet är tecken på att kroppen har återhämtat sig från anorexin och jag är lycklig. Jag minns inte när jag sista gången tänkte att jag inte ville leva längre. Nu är jag nyfiken på livet och vad det har att erbjuda. Nu, när jag bearbetat allt som hindrade mig från att njuta av livet, känner jag mig redo att leva fullt ut och det känns underbart.