Jag är en man på 40 år som har diagnoserna recidiverande depression, med ångest och självskadebeteende, samt autismspektrum.

Jag fick diagnoserna sent i livet. Kanske borde jag tyckt att det var jobbigt men jag tyckte faktiskt att det var skönt. Jag fick svar på så många frågor jag haft genom livet. T.ex varför jag kände mig annorlunda än alla andra, varför jag inte ser folk i ögonen och varför det är så jobbigt för mig när folk gör snabba ändringar i tillvaron som påverkar mitt liv.

Att leva med detta är inte alltid lätt men jag har lärt mig att hantera det på olika sätt.

Jag tittar på folks näsa och mun när jag pratar med någon vilket gör att det inte syns att jag inte tittar dom i ögonen.

Jag har lärt mig hur andra gör i vissa situationer och härmar det så att jag ska verka mer ”normal”.

Men en sak som jag har svårt att hantera är snabba förändringar. För att nämna ett exempel så hände det nyligen att ett kurstillfälle på en kurs jag går blev inställt. Då störtdök jag i min depression och blev nästan apatisk.

Jag jobbar dock hela tiden på mina problemområden för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

När det gäller mitt självskadebeteende så har jag även där hittat metoder att hantera det. Det bästa man kan göra är att prata med någon direkt när dom tankarna kommer. Sök vård! Jag har också fått tipset att ta en isbit och krama den hårt. Det är inte skadligt men det hjälper faktiskt, och på så sätt skadar man inte sig själv på något sätt.

Hoppas ni kan få lite hjälp och tips av det jag skrivit.

/Dan

Ibland tycker jag att saker är konstiga, som om jag står utanför och tittar in. Jag vet om att jag inte är ensam i att känna detta utan finns flera som känner som mig. Så vart är alla då? En som pratar om psykisk ohälsa är Mia Skäringer, hon är en pärla av rang. Varför skriver jag pärla och inte typ något annat coolt material? Jo, men det ska jag berätta för dig, för att äkta pärlor som skiner, blänker och försöker du bita igenom den ja det är större chans att du biter sönder en tand än att du tar dig igenom pärlan eller ens gör en repa på den. Därför väljer jag det ordet.

Det var ett inlägg som hon skrev på Instagram som jag kände gick rätt in i mitt väsen. I stora drag handlade de inlägget om att ska man verkligen gå runt med känslorna på utsidan av kroppen, eller ska man lida i ensamhet? Det är ju en rätt relevant fråga om man ser hur samhället ser ut? När man ställer frågan “Hur mår du idag?” vill man verkligen veta hur den andra mår eller säger man det för att det är det som är den sociala normen? Sen om man vänder på det… ”Jo men det är lugnt, det rullar på” fast det man egentligen vill säga är “Det va fan knappt så att jag tog mig upp ur sängen. Jag är sinnessjukt överväldigad av allt som händer i mitt liv men jag vet inte ens hur jag ska börja bena ut allt”.

Det svaret är en aning annorlunda. Jag är 38 år för 20 år sedan trodde jag, jag intalade mig själv att “ensam va stark” Jag kunde inte ha mera fel. Det var sällan jag såg något annat än en polerad yta hos folk. Allt var ju “perfekt” jag kände mig “Perfekt defekt” mestadels av tiden.

Först efter att jag fyllde 30 så insåg jag att ensam är inte stark. Så vad gör man då när man är uppvuxen med att ta hand om alla andras känslor? Alla andras känslor spelade roll utom mina egna? Det mönstret, den tron att ha den som en del av sitt dna är inget att leka med. Jag vet hur jag är som person, jag är fruktansvärt envis, uthållig och gillar inte när människor säger åt mig vad jag ska göra eller känna. Jag är också känslig, jag är varm, omtänksam skrattar rätt ofta åt mina egna skämt (för att jag är komiker också, så ni vet) det är en karusell av känslor. När man börjar med att läka sår så är det som att man hela tiden hittar nya lager att läka. Att rannsaka sig själv på detta sätt är inte för den som är nervklen. Men vet du vad som är så bra? Även om man är nervklen från början så som jag va, så blir man lite modigare för varje gång man tar tag i ett trauma som behöver läka. I början är det läskigt, det va läskigare att tro att jag behövde göra detta ensam. Om det är så att du känner dig ensam och du inte vet vart du ska ta vägen…så finns vi här. Det svåraste och det modigaste du någonsin kommer att göra är att be om hjälp. Men om jag kan så kan du. You got this and if you don’t then I got you.

/Connie Nunez

Jag är inte så gammal (25år) men en kväll häromdagen lade jag märke till att jag har fler rynkor på händerna än vad jag trott. Mina första tankar var Herregud! Det ser ju fruktansvärt ut. Nu lever jag också med dysformi som påverkar mitt sätt att se på min kropp så enligt dem i min närhet kunde dem inte se någon skillnad. (Kan ha att göra med att ingen fokuserar på en annan persons händer, haha)

Jag tänkte att varför ser det ut såhär? Vart kommer strecken i min hand ifrån? Jag kunde inte få grepp om det. Bara ändlösa tankar om ordet varför.

Tills jag inser att jag använder mina händer konstant och har gjort dem senaste 25 åren.

Dem har varit med om mycket. Mina händer har burit tunga skivstänger, hållit min kroppsvikt när jag stått på händer eller hjulat. Dem har hållit i ett tennisrack i flera år. Tagit emot på asfalten när jag ramlat med cykeln. Burit mina älskade husdjur jag hade i min uppväxt. Hållit hand med personer jag älskar. Hjälp mig flytta solstolen ifrån skuggan utomlands för att sedan låta mig simma i medelhavet. Gjort så att jag har kunnat måla och färglägga. Men det viktigaste av allt; gett mig möjligheten till att kunna uttrycka mig i skrift. Att kunna skriva vilket är något jag älskat sedan jag varit liten. Hjälpt mig att skriva noveller, krönikor och skriva av mig om mina känslor och diverse saker. Helt plötsligt känns inte dem där rynkorna så viktiga längre.

/Nathalie

När jag var tonåring så fick jag anorexia och bulimi. Jag var 15 år och hade hållit mitt beteende gömt för min familj i 3 år. När jag var 14 år kom pappa på mig att jag inte åt och att jag kompenserade för det jag hade ätit. Bemötandet från honom var ilska, men nog i grund och botten rädsla. Problemet var att han inte tog tag i det. Jag sade att jag skulle sluta och sedan var det slutpratat om det. Jag är fortfarande fundersam i hur han trodde att jag kunde sluta med ett sådant beteende själv.

Men så kom det en dag där jag fick nog. Jag fick nog av alla lögner och att behöva smyga hela tiden. Med vad jag åt, inte åt, hur mycket jag tränade etc. Jag stod inte ut längre. Jag orkade inte ljuga för pappa flera gånger om dagen som jag redan hade gjort i 3 år. Vi var mitt i ett bråk när jag slänger ur mig “Tror du verkligen att jag slutade med mina beteenden för två år sen?” I total panik grät jag och skakade av rädsla. Tankarna sade “Varför berättade du någonting!? Nu kan du aldrig vara självdestruktiv i fred!” Jag kommer nog aldrig glömma pappas blick när jag berättade för honom.

Jag började snabbt gå hos BUP för att göra utredning samt träffa kurator. Jag grät i väntrummet varje gång jag var där för jag kunde inte förstå att det var min verklighet. Jag tyckte inte jag var smal nog för att ha ätstörningar.

Kuratorn jag träffade blev en speciell person för mig och är det fortfarande. Hon var en ängel från ovan. För första gången i mitt liv blev jag lyssnad på och validerad. Hon såg mig. Hon såg mitt lidande. Hon höll min hand och kramade mig när jag grät så mycket att jag inte fick luft. Jag fann trygghet i henne direkt. Jag växte inte upp med en modersgestalt så att få träffa en person som välkomnar en med öppna armar så kastar man sig i dem. Fina fina Marie. Hon ligger mig varmt om hjärtat.

Jag gick på BUP i 2,5 år för att sedan slussas till vårdcentralen när jag blev 18 år. Jag var långt ifrån frisk. När jag kom till vårdcentralen fick jag börja hos en kurator där som inte hade erfarenhet av ätstörningar. Jag klickade inte alls med henne och slutade efter några gånger. Eftersom jag var myndig var det ingen som kunde tvinga mig till vård så jag fortsatte i mina gamla spår. Att förlora relationen med Marie tog så enormt mycket på mig. Ännu en gång var jag ensam, precis som jag hade varit hela min uppväxt.

Dem kommande åren gjorde jag halvhjärtade försök i att bli bättre. Men det blev aldrig bättre. Jag var fast i cirklar av självhat, hetsätning, hetsträning och svält. Jag kunde inte bryta mig loss från mina beteenden för dem var så djupt rotade i mig, jag hade hållit fast i dem sedan jag var 13 år. Det kvittade vad jag gjorde för jag kände mig alltid störst i världen i min kropp. Om jag gick upp eller ner i vikt spelade ingen roll, känslan av att äcklas av min kropp försvann aldrig. Jag har fortfarande svårigheter att tolka hur min kropp ser ut. Egentligen har jag nog ingen aning hur jag ser ut. Dysforin sitter djupt i mitt huvud.

Anorexin var (och är) ett monster. Den livnärde sig på mina sårbarheter och det blev en slags psykisk misshandel av dem tankarna. Sjukdomen tryckte ner mig i avgrunden med ord jag själv aldrig skulle kalla någon. Det var som att bli spottad på. Dag ut och dag in. Jag hade mardrömmar om mat och kunde vakna upp i total skräck för jag trodde att jag hade ätit.

En dag stod jag och kollade mig i spegeln. Jag tänkte att antingen så ger jag det en ärlig chans att försöka bli frisk eller så avslutar jag mitt liv här och nu. Jag valde det första. Jag visste om att det skulle bli ett helvete att gå igenom men jag hade ett litet hopp om att det skulle bli bättre. Det måste bli bättre. Det räcker nu.

Jag hade två grundregler för mig själv. 1 Det får ta den tid det tar, jag kan inte stressa fram ett bättre mående och 2 Jag ger mig inte även när jag får återfall. Det var också viktigt för mig att inse att det kommer ske återfall. Jag trodde inte för en sekund att jag skulle bli frisk utan återfall. Men jag bestämde mig för att det är okej när det händer. Jag skall inte trycka ner mig själv om det sker.

Att försöka bli frisk är ett konstant arbete, man måste välja friskheten varje dag. Flera gånger om dagen. Ibland tusen gånger om dagen. Men desto bättre jag blev desto mindre behövde jag ta konstanta beslut. Jag behövde inte tänka igenom om jag skulle äta ett mellanmål utan det blev självklart.

Det jobbigaste för mig har varit de konstanta självhat tankarna som försökt hindrat mig från att bli bättre. Jag har fortfarande dem tankarna men skillnaden nu är att jag kan välja att lyssna på dem eller inte. Vissa dagar och vissa tankar är jobbigare än andra. Vissa perioder är jobbigare. Men jag kommer alltid till samma beslut: jag vill inte falla tillbaka i träsket. Jag har gjort mitt där. Det räcker nu.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli frisk från anorexi monstret. Jag hade fel. Och jag är så jäkla glad att jag hade fel.

/ Nathalie

Sist jag skrev här var i början av november och jag skrev om mitt deltagande i novembers stora skrivutmaning (NaNoWriMo), samt om hur jag förhöll mig till självskada som jag hade kämpat med tidigare år. Nu har det gått en månad sedan sista november, och jag gjorde faktiskt mitt bästa år. Jag kom i mål, och fortsatte sedan ganska långt över mållinjen. Men det var mitt bästa år även med tanke på att jag inte tog till självskada som en strategi.

Jag hade många svåra dagar under månaden. Vissa yttre faktorer bromsade skrivandet, sänkte motivationen och upptog tankarna, vilket irriterade mig något enormt eftersom jag ville fokusera fullt ut på mitt skrivprojekt. Andra dagar var det de inre faktorerna som var svårast att handskas med. Det handlade mest om självtvivel i kolossala mängder. Tidigare har jag varit snabb med att bedöva sådana känslor med olika destruktiva handlingar och med självskada. Den här gången däremot valde jag att hantera dem på ett konstruktivt sätt.

Jag vet att stora utmaningar medför risker för att återfalla i självskada, och så gör även NaNoWriMo. Sista dagarna i oktober övervägde jag fortfarande att inte delta för att riskerna var för stora. Jag ville inte slösa bort flera månaders själskadefrihet för att komma i mål med en utmaning. Den var inte värd det. Fast ändå värd väldigt mycket. Hela mina år handlar om att planera för den utmaningen. Ett misslyckande skulle ha inneburit … Nej, det fanns inte i min plan. Vare sig att misslyckas eller att självskada fanns i min plan. Jag vet ärligt talat inte vad som skulle ha hänt med det ena om jag hade misslyckats med det andra. Och jag är så tacksam över att jag inte vet det.

Så hela november forsade förbi i rasande fart och jag befann mig i ett tillstånd som liknade ett konstant rus. De flesta dagarna på ett bra sätt och många tårar var glädjetårar då jag nådde vissa milstolpar. Jag var inspirerad, hade energi, sidorna fylldes på med ord och jag gick till och med på en IRL-träff med andra wrimosar. NaNo-communityn var likaså full av liv och aktiviteter och pepptalken strömmande in. Alla måste nästan vara med något år för att få uppleva allt vad NaNo innebär.

Baksidan är att november har en sista dag, och det har jag alltid haft svårt att hantera. Tomheten i december har dessutom varit extra gapande i år då jag tror att annat som tagit slut också har spelat in. Jag saknar pressen, stressen, deadlines, orden, saknar att sitta en timme innan midnatt och ha massiv ångest över att hinna mina ord för dagen – och sedan lyckoruset när orden är skrivna. Ja, jag saknar faktiskt det höga tempot och att se mina prestationer i grafer och att få utmärkelser för olika uppnådda mål. Prestationshjärnan livnär sig på sådant! Eufori och sorg – så är det väl för alla? Jag tror bara att min borderline gör att topparna blir så höga och svackorna så låga att saker lätt hamnar utanför min kontroll. Tomheten blir så kompakt och det är den jag ska handskas med nu.

/Shaha

Kommer jag att bli frisk från mitt självskadebeteende och eips (emotionell personlighetsstörning)? Är en fråga jag ställer mig ofta. Kanske lite för ofta. Det finns så mycket som talar för att jag aldrig kommer att bli det. Men även mycket saker som bevisar att jag kan bli det.

Men det är svårt att känna sig övertygad när jag mått dåligt hela mitt liv på ett eller annat sätt. Där är så många personer i min omgivning som är övertygade om att jag kommer att klara mig. Men jag kan inte tro på dem. Och det gör mig så ledsen. För utan tro och hopp så finns det inte så mycket kvar. Jag har hoppats och kämpat men någonstans måste det finnas någon gräns.

Men vården har (och har haft) svårt att hjälpa personer med denna problematik och jag förstår inte riktigt varför. Vad är det dem inte kan? Vad är det för kunskap som saknas? I min tid inom vården så har jag upplevt att man inte har något tålamod för patienter med allvarligt självskadebeteende. Man tröttnar på dem helt enkelt. Speciellt inom slutenvården, när jag har skadat mig där har jag blivit bemött med suckar, irritation och ingen plan för hur jag ska undvika det. “Du måste säga till när det blir svårt” har jag nog hört tusentals gånger av skötare när jag varit inlagd. Det har aldrig fungerat för mig vilket har varit väldigt tydligt, så varför har man inte försökt hjälpa mig på något annat sätt?

Jag upplever att det inte finns något intresse för att försöka förstå sig på patienter med självskadebeteende. En gång när en sådan här situation uppkom så blev skötaren riktigt arg på mig. Hon blev arg för att jag skadade mig. Och jag tycker att det känns som något av det första man bör lära sig, givetvis kommer självskador att öka när man blir förnedrad av någon som borde hjälpa en. Många personer som skadar sig behöver trygghet. Närhet. En känsla av förståelse och validering. Jag tror att det hade hjälpt mig mer än att bli förbannad på mig för att jag lider. Och det låter så självklart för mig. Därför förstår jag inte varför psykiatrin har så lite kunskap om mänskligt bemötande och möjligheten att testa olika metoder. Dem metoderna jag upplevt är injektioner, bältning och sura miner. Inte så hjälpsamt.

Många gånger har sjukvården till slut gett upp på självskadepatienter och skickat dem till rättspsykiatrin där dem fått sitta med dömda brottslingar. Hur tusan man tänkte där förstår jag verkligen inte heller. Isolering och straff för varje gång dem skadade sig i en förödande miljö som är till för personer som blivit dömda av staten. Hur? Hur tror man att det skulle hjälpa? När har det hjälpt någon individ någonsin att bli torterad? Det finns mycket funderingar kring detta ämnet och jag hade kunnat skriva och prata om det i timmar för det är något som är riktigt fel med psykiatrin i många fall. Därför vill jag också tipsa om boken “Slutstation rättspsyk” som är skriven av Sofia Åkerman med Thérèse Eriksson (två av grundarna till SHEDO) där dem skriver om självskadepatienter som blivit skickade till rättspsyk. Om hur, varför samt vad dem upplevde där. Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag läste den boken men den är så himla bra. Man får följa Sofia och Thérèse kamp mot Socialstyrelsen och riksdagen för att bojkotta detta fruktansvärda beteende. En liten spoiler är att Socialstyrelsen visste vad som pågick, men dem gjorde ingenting

// Nathalie

Som jag skrev tidigare i min presentation om mig själv och mina erfarenheter med ohälsa så började jag att må dåligt redan som barn. Jag visste då inte innebörden av att må dåligt men jag kände att det var något med mig som inte stod rätt till. När jag sedan började få hjälp från psykiatrin i tonåren så var ett återkommande ämne på terapin att jag ”föddes med en inre sårbarhet” och att jag kommer lära mig att kunna hantera hinder som kommer i livet av att leva med det och tillslut kunna omfamna min känslighet och göra något bra ut av den.

Jag började gå terapeutiska och medicinska behandlingar för att kunna bli frisk men insåg senare att det inte riktigt var så enkelt. Jag hade förväntat mig att mina symtom på psykisk ohälsa skulle försvinna för det var det jag såg som någon som var frisk. Ju mer kunskap jag fick om mina diagnoser och sätt att fungera som människa så förstod jag att detta kunde vara kroniskt. När jag för första gången insåg detta så föll jag in i mörkret ganska snabbt igen. Jag var ledsen, arg och förtvivlad i total sorg. Frustrationen växte ännu starkare när jag sedan skulle komma ut i samhället efter en lång period av ohälsa. Jag kände mig som svarta fåret i de flesta sociala sammanhang jag kom in i. Ännu en påminnelse hur utanför jag kände mig med mina jämnåriga som barn och ungdom.

Idag har jag accepterat att jag kommer att leva med en funktionsnedsättning livet ut men att jag inte behöver klassas som sjuk för det. Jag är dock mer benägen av att falla tillbaka i ohälsa eftersom jag har mina sårbarheter. Tack vare mycket terapi genom åren så har jag en god självinsikt. Jag är väl medveten om mina styrkor samt svagheter. Jag känner mig stark, kapabel och vet nu hur jag ska göra om det krisar sig i livet.

Jag är frisk och sjuk ibland men jag reser mig alltid upp tillslut.

Frivilliga kramar till er

Alvida

Ibland kollar jag tillbaka på de senaste åren och känner inte igen mig själv. Jag förstår inte hur tjejen i minnesbilderna kan vara samma person som jag ser när jag kollar mig själv i spegeln idag. Stora delar av min sjukdomshistoria känns idag nästan overklig. Mådde jag verkligen så dåligt? Hade jag verkligen så hemska tankar? Men trots overklighetskänslorna var det mycket verkligt, och väldigt länge var det min vardag.

Det har nu gått två år sedan mina självdestruktiva beteenden startade. Jag mådde då väldigt dåligt på grund utav vissa omständigheter i mitt liv. Så i ett desperat försök att ändra på mig själv och få kontroll över något bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Det startade ganska harmlöst. Men inom loppet av en månad hade jag gått från att äta mer grönsaker och skippa skräpmaten till att äta en måltid per dag. Träningsmängden ökade mer och mer för varje månad. Vikten rasade. Jag sa till mig själv att jag skulle sluta så fort jag var nere i en specifik vikt, men varje gång jag nådde mitt mål sänktes den siffran mer och mer. Till slut insåg jag att jag var fast, jag kunde inte bara sluta. Jag behövde hjälp.

I väntan på att få hjälp gjorde jag ett halvhjärtat försök till att bli bättre på egen hand, men ätstörningens grepp var så hårt att jag fortfarande åt på tok för lite. Ångesten ökade för varje dag. De kroppsliga effekterna av svälten blev allt fler och värre. Jag frös konstant, även fast det var mitt i sommaren. Håret ramlade av i klumpar. Tappade mensen. Svimmade så fort jag ställde mig upp. Fick krampanfall, domningar, svårt att prata. Kunde inte ens gå på egen hand när det var som värst. Åkte in och ut från akuten flera gånger i veckan. Blev totalt isolerad från alla förutom min familj. Har aldrig mått så dåligt kroppsligt i hela mitt liv, samtidigt som ångesten skrek på mig varje vaken sekund.

Till slut tror jag min kropp fick nog av svälten, av att vara döendes. Så för att skydda mig fick den mig att börja hetsäta. Plötsligt hetsåt jag så gott som dagligen och inom en månad hade jag gått upp majoriteten av vikten jag hade tappat. Detta ökade inte bara min ångest något enormt, utan gjorde även så att alla mina tankar och känslor jag hade förträngt med svälten kom tillbaka. Jag mådde så dåligt psykiskt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Huvudet skrek på mig konstant. Jag klarade inte av det mer. Det var då mitt självskadebeteende började. Det fick tyst på tankarna tillfälligt, vilket i stunden räckte för mig. Men ångesten blev alltid värre efteråt.

Detta pågick ett tag. Hetsätning och självskada flera gånger i veckan. Jag mådde piss, rent utsagt. Jag kunde inte ta mig ur dessa tankar, känslor, beteenden. Jag kände mig så otroligt fast. Till slut fick jag nog, jag orkade helt enkelt inte längre. Självmordstankar och -planer kröp sig försiktigt in. Istället för akuten åkte jag nu in och ut från psykakuten. Mina åtskilliga besök ledde dock aldrig någonvart. Så för snart ett år sedan försökte jag avsluta mitt liv. Idag är jag så otroligt tacksam att jag misslyckades, men där och då såg jag ingen annan utväg. Allt var bara mörker.

Det var strax efter mitt försök som jag började få hjälp på riktigt, men även som min motivation till att tillfriskna kom på riktigt. Jag ville inte må så dåligt. Jag ville aldrig igen se mina nära och kära må så dåligt på grund av mig. Så fan, frisk skulle jag bli hur svårt det än var. Resan har varit långt ifrån rak, och jag har fallit tillbaka vid flera tillfällen. Men varje gång har jag rest mig upp och fortsatt kämpa. Jag gav mig fan på att äta ordentligt och jobbade på att hitta alternativa sätt att hantera mina känslor, och plötsligt så hetsåt och självskada jag mindre och mindre.

Min självkänsla växte sakta men säkert och jag började våga bryta min isolering. Jag är inte helt frisk än men nu har det gått över en månad sedan jag sist både hetsåt och skada mig själv. Idag uppskattar jag livet. Jag har massa fina vänner, hittar på massa roliga saker, äter nästintill vad jag vill, tränar i en sport jag älskar och ska snart flytta hemifrån. Jag lever livet, helt enkelt. Det är klart jag mår dåligt ibland men det är mycket mer sällan och idag har jag mycket fler verktyg så jag kan hantera det på ett bättre sätt. Men över lag så mår jag ändå bra. Jag har hittat ljuset i slutet av min tunnel.

Så till alla som kämpar så som jag har kämpat vill jag bara en sak säga: det blir bättre. Bara man är villig att arbeta för det så är det möjligt att må bra igen. En vacker dag kan till och med den vardag som du lever i idag vara så avlägsen att den nästan känns overklig. Och det tycker i alla fall jag är en dag som är värd att kämpa för.

/Izabella <3