Ge en gåva Min numera stabila vardag har i många år kantats av kaos. Ett svart moln ovanför huvudet, axlar tyngda till avgrunden och mörker så långt man kan se. Det var jag, så länge. När jag var 16 år fick jag min första vårdkontakt inom psykiatrin. Det gav mig en större mängd medicin, fler frågor än svar och förtvivlade föräldrar. Men framför allt så kom inte bara förvirringen och glädjelösa dagar, utan värst av allt – ensamheten. Den kommer aldrig gå bort av sig själv, men den är fullt botbar.
Det var här självskadebeteendet utvecklades, och eskalerade i hög takt. Så kom anorexia. På en nanosekund hade jag nu min värsta fiende. Jag hängde inte med, klarade inte skolan, desto sjukare jag blev desto mer isolerad blev jag, ju fler kamper vunnen mot den vanliga världen och där alltså ett mål mat mindre, ju värre blev det. Stunderna hemma var mikrodelar av den tid jag befann mig tvångsinlagd på någon avdelning. Ensamhet därinne gör så ont. Man ser inga andra vägar ut, för värme och hjälp är alltför sällan erbjuden inom psykiatrin i Sverige idag. Alltför många lider, behöver hjälp, kan må bättre.
Det största man kan drabbas av i livet är kärleken. Den är farlig men härlig, stark men ljuv, stolt men absolut. Men framför allt är den vacker. Den kan uträtta mirakel och för mig var det det bästa som kunde hända. 2012 träffade jag min blivande sambo. Han har med sina diagnoser varit en krävande relation med tusentals lärdomar, många skratt och oändligt med stunder jag aldrig trodde jag skulle få. När jag självskadade var han aldrig anklagande, arg eller besviken – han var ledsen. När jag inte behöll maten eller sprang för långt var han istället omvårdande, uppmuntrande och framför allt; han behöll lugn och hopp när jag inte klarade det själv. När jag sedan påbörjade DBT-behandlingen var det han som fick mig att ens kämpa vidare, för det var svårt. Det är ett missbruk att vara i ett självskadebeteende, jag var det i 13 år. Det jag ångrar mest är alla jag svikit och alla jag aldrig tackat nog för att de stöttat, burit och kämpat för mig.
Min andra räddning kom i form av en terapeut inom det mest fantastiska psykiatrin har kommit på – DBT. Mina självskador minskade på alla sätt och vis, tumlades bort som tvätt i torktumlare. Kantstött och plågad – men mycket friare (och torrare med för den delen, mindre tårar). Det hade tagit nio år för mina vårdkontakter att förstå att alla vägar var testade att vandra på men aldrig lett till något som kunde hålla. Så fick jag en fantastisk terapeut, 2016, hon hade lett mig genom tunnlar och labyrinter, alla hinder som finns. Hon har varit min guide och vägledning, min stöttepelare och tröstare, den som uppmuntrade men ibland skällde lite lätt, ibland grät med mig, för att andra gånger lastade på pärm efter pärmar som hemläxa. Men för varje dag såg jag något nytt i mig själv, eller i min vardag. Jag lärde mig av de där pärmarna och insåg både de stora och de små sakerna i livet som betyder så mycket. Självskadebeteendet är nu ett avslutat kapitel, liksom DBTn, men man glömmer aldrig en stark hand och ett varmt hjärta som haft fighter med döden, Man glömmer inte heller kärleken som bär en när dagen är tung.
Så var jag hittade stöd? Helt enkelt sagt i två ord, partner och terapeut. Det var inte enklare än så, inte svårare än så heller. För idag lever jag. Jag har ett liv. Och för det, det tackar jag det stöd jag så lite ville ha men så mycket behövde få.
/Elin