Kroppsscanning och att lära sig ta hand om sig själv

Ibland så är jag där igen och klämmer och känner, vänder och vrider framför spegeln som så många gånger förr. ”Kroppsscanning” fick jag veta att det hette av en psykolog. Detta att med händer och ögon kontrollera och scanna av sin egen kropp för att avgöra hur pass okej den är. Jag har sett detta göras av otaliga kvinnor både på film och i verkligheten. Det är normaliserat på något vis att checka av sin kropp på detta sätt. Som om det fanns någon hemlig mall eller form vi skulle hålla oss till där vår kropp ska passa in. Lite som en pepparkaksform som det liksom inte får välla över något utanför på. Jag fick med mig en lapp hem av den där psykologen med en uppmaning om att anteckna varje gång jag ägnade mig åt kroppsscanning och även vilka känslor jag fick när jag gjorde det. Det var tänkt att vi skulle börja jobba mer riktat med min ätstörning som hon börjat identifiera. Att jag led av ångest visste vi redan, det var ju just ångest jag hade sökt behandling för. Jag hade bara inte varit riktigt ärlig med hur mycket av min ångest som var centrerad kring min kropp och vikt. Inte förrän nu. Jag berättade om hur viktigt det var för mig att äta bra och träna rätt och att jag följde en kost- och träningsplan just nu som hjälpte mig med detta. “Du kan inte banta om vi ska börja arbeta på riktigt med det här” sa psykologen. “Men jag bantar inte!” svarade jag förvånat. “Jag äter bra mat med mycket protein och grönsaker och får i mig alla näringsämnen som kroppen behöver”. Hon tittade allvarligt på mig. ”Du måste släppa detta helt om vi ska kunna arbeta med din ätstörning”. Jag tyckte det var knäppt, jag ville ju bara leva sunt! Jag fortsatte med mitt upplägg och träffade varannan vecka en PT som mätte mitt kroppsfett. En tång som bokstavligen greppar tag om ens fett och mäter det. En kroppsscanning man tillåter någon annan att göra för att tydligt visa att “hey här är det lite för mycket, här är det fel. Din kropp är fel.” Jag tränade många tunga pass i veckan, vägde all min mat och gjorde matlådor enligt noggrann planering. Jag fick beröm av kollegor och vänner över att jag var så duktig och målmedveten. Ingen var orolig för mig. Jag har aldrig varit anmärkningsvärt smal så det var ingen som tänkte att något var fel.

När de resultat jag eftersträvat inte kom blev jag oerhört besviken på mig själv. Jag fortsatte jaga vidare efter den perfekta dieten och livsstilen som skulle ge mig den kropp jag suktade efter. Jag tänkte på mat, träning och kroppsfett under i stort sett alla dygnets vakna timmar. När jag avslutat en diet började jag med en annan. I sju veckors tid drack jag pulvershakes och i perioder har jag även tagit olagliga substanser för att bli pigg, orka träna mer och samtidigt minska aptiten. Senast följde jag en diet som innebar en kost med minimalt med kolhydrater. Jag mätte mitt blodsocker dagligen. Jag fick inte ligga över en viss siffra i blodsocker eftersom jag då var övertygad om att min kropp lagrade in fett. En kollega med diabetes tittade klentroget på mig när jag berättade om detta. Andra tyckte det var märkligt att jag bara drack smörkaffe halva dagen istället för att äta. Den som reagerade mest på det jag gjorde var min pojkvän. Han såg ju vilken ångest jag hade om jag misslyckats genom att “fuska” från en diet eller när jag inte orkade träna som jag planerat. Men jag vägrade lyssna på honom också, han skulle minsann inte få stoppa mig. Jag hittade sätt att försvara mig genom att poängtera att “han och andra minsann inte levde tillräckligt sunt” jag tänkte generellt så, att alla andra var osunda och saknade kunskap.

Mitt uppe i en ny träningssatsning med PT så tappade jag orken och lusten totalt. Det var som att jag blev helt matt i kroppen när jag klev in på gymmet. Jag kände en stark olust och som att min kropp skrek “jag vill inte!”. Jag tog kontakt med en hälsocoach som var klok nog att förstå att min kropp var stressad. Att jag var konstant trött, ofta förkyld och kände mig allmänt sliten var tydliga tecken på detta menade hon. Hon menade att kroppen inte kunde tillgodogöra sig träningen i detta skick och gav mig rådet att enbart promenera och absolut inte träna tunga eller långa pass. Jag fick panik, hur skulle jag nu lyckas nå mina mål? Men så erinrade jag mig plötsligt att detta ju hade hänt mig tidigare när jag bodde i Stockholm för ett par år sen. Den gången hade jag klarat av en 12-veckorsutmaning med några andra tjejer. Vi hade följt ett strikt kost- och träningsschema i 12 veckor och även mätt kroppsfett och vikt. När jag inte fått de resultat jag ville bestämde jag mig för att direkt fortsätta med en ny PT. Efter att ha kört på minst lika hårt några veckor till så kom den där tröttheten. Kroppen och psyket ville inte mer.

På senare år har jag tvingat mig själv att omvärdera mina tankar gällande allt som rör kropp, vikt, mat och träning. Det är fortfarande svårt ibland, speciellt när de jobbiga tankarna kommer och ångesten slår till. Tankar på att jag ätit fel, för mycket eller inte rört på mig tillräckligt. Tankar på att jag inte duger och att jag borde se ut på ett visst sätt eller väga en viss siffra. Det är också svårt för mig att lägga upp en plan kring kost eller träning eftersom det är som att mitt psyke och min kropp sparkar bakut då och inte vill. Det som funkat ganska bra för mig är att försöka lyssna på kroppen och att inte se träning som prestation eller något som är förknippat med utseende. Snarare behöver jag fokusera på hur kroppen känns och vad den behöver just nu. Jag tror vi är många som har eller har haft en komplicerad relation till mat och/eller träning. Vi är många som aldrig varit underviktiga och som det inte syns på att vi har problem. Men kanske kan vi hitta ett sätt att förhålla oss till det hela som är lite snällare mot oss själva? Kanske kan vi sträva efter att på riktigt börja ta hand om oss själva i ordens rätta bemärkelse?

Caitlin Moran är en underbar kvinna och förebild för mig som har sagt mycket smart. Följande citat av henne tycker jag passar bra att avsluta med:

“Pretend you are your own baby. You would never cut that baby, or starve it, or overfeed it until it cried in pain, or tell it it was worthless. Sometimes, girls have to be mothers to themselves. Your body wants to live – that´s all and everything it was born to do. Let it do that, in the safety you provide it. Protect it. That is your biggest job. To protect your skin and heart.” – Caitlin Moran

/Lina Lindén