En sak som är lika viktig för oss alla

Jag började sluta tro på att det fanns någon hjälp att få. Att det var så här det var och att det var så här det skulle fortsätta, ingen verkade ju förstå? Vården som skulle vara en hjälpande och trygg hand att greppa tag i. Vården som skulle kunna fixa allt det som gjorde så ont i mig. Det var ju deras jobb, de visste hur de skulle kunna hjälpa mig, det var hos dem som hjälpen fanns. Allt skulle lösa sig, bara jag vågade öppna upp mig mer i terapin. Eller?

Nu när jag ser tillbaka på mina år som sjuk i ett självskadebeteende och i en ätstörning så slår det mig hur viktigt det är med ett bra bemötande. Hur viktigt det är att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på och bli sedd.

Jag gick hos BUP i flera år, de år när jag var som sjukast och mådde som värst. Jag tror att jag har gått igenom varenda psykolog och terapeut som jobbar där. Ingen verkade fungera för just mig och mina behov, ingen verkade passa min personkemi. Jag började hos en ny, gick igenom samma sak med att berätta varför jag var där, hur jag mådde, vad som hänt tidigare i familjen och så vidare… Sen frågade de mig hur jag ville gå vidare med detta, hur de skulle göra för att jag skulle börja må bra igen. Men inte visste jag det, det var väl de som skulle veta det, det var väl just den ovetskapen som fick mig att söka hjälp. Om jag hade vetat hur jag skulle göra för att må bra igen så skulle jag väl gjort det för länge sedan? Iallafall så fortsatte samtalen, de frågade mig saker som jag inte kunde svara på och jag blev allt mer förvirrad. De antecknade i sina block men ställde ändå samma fråga vid nästa besök, vid ett tillfälle hade terapeuten till och med glömt vad för problematik jag hade. Jag bytte till en annan person i tron på att det skulle gå bättre men det blev ändå samma sak, om och om igen.

En dag så började en ny lärare i min skola. Hon skulle undervisa mig i svenska samt bli min och min klass nya föreståndare. Redan första dagen kom hon fram till mig och berättade att min tidigare klassföreståndare, som jag faktiskt kommit rätt nära och börjat öppna upp mig för, hade berättat om mig. Jag tittade bara på henne och gick därifrån. För inte skulle en lärare kunna hjälpa mig när inte ens BUP kunde göra det.

Trots mitt undvikande så gav hon sig inte, min nya klassföreståndare som senare skulle bli den person som räddade mig ur mörkret. Hon fortsatte att greppa tag i mig, ta mig undan för att prata och tog sin planeringstid till att sitta med mig, utan att jag sa ett ord. Till slut så började jag öppna upp mig, väldigt tveksamt och inte med en gnutta förtroende. Men det blev annorlunda den här gången. Hon bad mig inte rabbla upp hela min livshistoria, hon frågade inte varför jag mådde så dåligt och hon frågade inte varför jag skadade mig själv. Det enda hon gjorde var att utsöndra ett förstående och ett lugn, ett lugn som jag inte känt förut.

Detta kom att bli början på en nästan tre år lång kamp. En kamp mellan ångesten och viljan att må bra, en kamp mellan en ångestfylld 14-åring och en förtvivlad lärare som egentligen inte alls hade behövt kämpa med något som detta. En kamp där mörker och destruktivitet blev vardag. Men även en kamp som jag tror blev min räddning.

Trots alla gånger jag svek min klassföreståndare, svek den där hjälpande handen med återfall och med ångestens hårda ord så stod hon fast. Hon lät mig inte falla ner i avgrunden igen och nu står jag här, fri från all självdestruktivitet.

Min hjälp fanns inte att få hos vården. För mig och min situation så fungerade inte BUPs terapi eller kuratorernas hjälp. Jag hittade inte hjälpen där men det är hur det var för mig, det betyder inte att vården är något dåligt eller bristfällig för alla. Vi är alla olika, vår ångest är olik varandras och så även vår väg till ett friskare liv.

Men en sak som är lika viktig för oss alla är ett bra bemötande. Det spelar ingen roll vart eller av vem du bli bra bemött. Om du så får ett bra bemötande på BUP, hos skolkuratorn, på arbetsplatsen, av vuxenpsykiatrin eller av din klassföreståndare så kommer det bemötande väga tungt i din väg för att må bättre.

Jag började sluta tro på att det fanns någon hjälp att få. Att det var så här det var och att det var så här det skulle vara, att ingen verkade förstå. Men jag hittade min hjälpande hand. Jag fick till slut ett bra bemötande, ett bemötande som vägde tyngre än ångesten. Det blev min räddning och det bevisar att våra egna reaktioner och bemötande av andra människor är väldigt betydelsefulla. Jag skulle aldrig begära av någon annan att utstå det som min klassföreståndare fick göra, men att ta psykisk ohälsa på allvar, uppmärksamma och se de som mår dåligt i ens omgivning, det är något som alla borde få begära.

/Lina