Ge en gåva 
Jag kommer ur duschen, och där står min dotter och tittar allvarligt på mig. ”Mamma, din kropp är verkligen vacker, den är så gosig liksom. Och kvällsmaten är klar nu”. Jag önskar att jag såg det hon ser, önskar att jag så odramatiskt kunde prata som hon. Jag menar, kroppen är verkligen bland det häftigaste som finns – tänk hur varenda liten cell arbetar i symbios med sin granne, hur överlevnadsinstinkter kan rädda oss ur de svåraste situationer, hur ett brutet ben kan läka alldeles av sig självt – och don’t get me started on hur häftig en graviditet är. Kroppen är så oändligt spännande, helt genialt utformad och alla får en alldeles unik, fantastisk kropp att kalla sin egen – alla utom jag.
Missförstå mig rätt, de flesta dagar tycker jag den är helt okej och rent kroppshat känner jag bara ett par gånger i månaden numera – ändå gör det så ont de där dagarna att det kastar skuggor över resten. Inte alltid, men just ikväll.
Min sista sjukdomsperiod av ätstörningar slog hårt och intensivt under graviditeten med henne. Nyligen utskriven från behandlingshem var jag övertygad om att nu är det över, nu har jag vunnit tillbaka mitt liv – och så välte alltihop upp och ner. Igen. Ångesten över att bli tjock var så stark att jag inte brydde mig det minsta om ifall mitt barn fick näring. Jag läste inga mammatidningar, hängde i Facebookgrupper eller fönstershoppade babykläder. Jag slutade äta och började skada mig själv, som så många gånger tidigare. Min man reagerade snabbt, och jag blev inlagd. Dropp och ätträning gick över i näringsdrycker, och trots att jag slitit sönder kroppen så till den grad att jag bara kunde gå ett par hundra meter de första veckorna efter att hon föddes vann jag, och den här gången utan att krascha. Trots en trasig kropp, och trots en själ som långsamt behövde lagas var och är hon helt igenom frisk, trygg och älskad – trots min rädsla för motsatsen.
Jag och min man pratar om allt med våra barn – så även ätstörningar och självskadebeteende, fast med ett språk de kan förstå. Min dotter berättar ofta för människor i vår omgivning att ”min mamma tycker inte om mina Monster High-dockor, för hon var sådär smal förut, till och med när jag låg i magen. Jag gillar Monster High, men jag vill inte vara sådär smal för då har jag inga muskler så jag orkar spela fotboll”. Är det sunt att prata med henne om det? På samma sätt vet hon att jag hennes första år i livet inte kunde ta hand om henne själv med den fortfarande sönderslitna kroppen. Hon vet att ärr kan betyda att en slagit sig eller att det gjort ont på insidan, och båda två behöver lika mycket tröst. Hon vet att en kan vara sjuk i kroppen, sjuk inne i huvudet och sjuk i själen, och allihop är lika viktiga att be om hjälp för. Vi möter mycket kritik för det öppna samtalet vi ständigt för med våra barn. Om fysisk och psykisk hälsa, livet och döden, vad korv är gjort av och skillnader mellan kometer och stjärnor. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är en självklar del av vår vardag.
På samma sätt som vi berättar för våra barn berättar de för oss. När lillebror tycker vi stökat till i hallen ställer han skorna på rätt plats, och när jag kommer ur duschen berättar dottern att min kropp är vacker och att maten är klar.
Sören Kirkegaard skrev att sanningen är subjektiv. Jag tror att sanningen är både subjektiv och föränderlig, och våra språk och samtal är mitt favoritsätt att lära känna min subjektiva sanning och förändra den tillsammans med min samtalspartner. Jag formar min subjektiva sanning tillsammans med mina barn, och jag hoppas det är det bästa för oss. Kanske behöver de terapi när de blir äldre, men i så fall har jag ett gäng instanser och personer att hänvisa dem till.
Mina barn, och framför allt min dotter, är goda lärare i min process att lära mig älska min kropp. Idag är den funktionell med ett skruttigt utseende, men de är engagerade lärare, så snart kommer jag innerligt tycka om den. Till dess låter jag henne tycka om den och följer med och äter kvällsmat.