Ge en gåva När jag var liten var det ingen som brydde sig om att ta reda på vem jag var. Varför saker skrämde mig. Varför jag alltid var glad, aldrig grät, alltid var snäll, alltid presterade på topp. Alla bara ryckte på axlarna och sade att ”Erika är en så´n snäll flicka” och visst, det kanske jag var. Också. Men förutom snäll, då? Var det någon som fattade hur jag höll på när ingen såg på? Var det någon som brydde sig att ta reda på vem Erika var bakom fasaden av ”glada flickan med toppbetyg?”
Nej, tyvärr inte. Sanningen har kommit som en chock för många när min bok släpptes 2021.
Min självinsikt är ett pågående arbete. När jag var liten trodde jag att det var så det skulle vara. Att jag ensam skulle förstå mig själv och mina behov. Att jag var ensam.
När jag fick hjälp för min ätstörning fick jag lära mig förstå och acceptera att mina föräldrar hade felat mig. Att ansvaret var deras, inte mitt, då när jag var liten. Ansvaret att ta hand om och hjälpa mig, ansvaret att finnas där. Vara de vuxna. Ansvaret att inte lämna mig ensam med all förvirring och rädsla.
Så idag ser jag det som en gåva, ansvaret att ge mina egna barn så mycket kunskap om sig själva som jag bara kan. Det är faktiskt min skyldighet som förälder. Att finnas där, i det stora och det lilla.
När de var små gick jag ned i tid, arbetsmässigt. Maken och jag lade om våra jobb, våra levnadskostnader och levnadsstandard för att kunna vara en familj som tillbringar mycket tid tillsammans.
Barnen har gått hos dagmamma från det att de var 3-4 år, några timmar i veckan. Inte på heltid utan när det var nödvändigt för mig eller maken att ta ett uppdrag. Visst har vi varit panka stundtals, men däremot har vi varit rika på närhet och gemenskap. Mina barn tar det för givet just nu, men jag är säker på att en dag kommer de inse vilken gåva de fått.
Äldsta dotterns trivsel i sin kropp och det numera konstanta goda självförtroendet är en positiv sidoeffekt av den nya skolans storlek och pedagogik.
Kommer barnen fortsätta att utveckla en sund självbild? Ett gott förhållningssätt till sig själva? Jag hoppas det, men är samtidigt beredd på motsatsen. Vem vet vilka bollar livet kommer kasta åt dem? Min uppgift är att ge dem så mycket kunskap och verktyg jag bara kan, sedan måste jag backa undan den dagen de börjar bli redo för det. Annars blir jag deras största krycka och hinder, trots de bästa av intentioner.
Men till skillnad från min egen uppväxt, eller för all del den uppväxt min mamma hade, är mina döttrar är inte ensamma. De har varandra och de har två stadiga och nyktra föräldrar som står pall när det blåser hårt.
Och har man inte det, får man ge sig ut med lampa och lykta efter goda vänner och deras familjer, så som jag gjorde när jag var liten. Omedvetet, visst, men ändå. Effekten kvarstod. De familjernas kärlek till varandra visade mig vad som var möjligt och även om jag inte förstod det då, räddade det livet på mig.
Så mitt tips till dig är att se ljusglimtarna i vardagen. De finns. Överallt. Stäng av nyheterna och bjud över vännerna på middag eller en fika istället. Uppmuntra samtal som handlar om roliga saker. Upplyftande saker. Äventyrliga saker. Och känn hur glädjen får ta plats. Glädjen som sprider ringar på vattnet och lyfter oss som korkar när livet stormar.
/Erika Dittmer