Ge en gåva Jag har två barn. Döttrar båda två. De vet att jag har skrivit en bok, en självbiografi. Att den handlar om min uppväxt, att den var jobbig. De inte får läsa boken ännu, de behöver bli lite äldre först. Äldre för att förstå mer, inte bli chockade av det de läser, att barn kan ha det svårt. Att barn kan bli vuxna i förtid, bli illa behandlade och utnyttjade. Och att det finns vuxna i närheten som väljer att titta bort.
Mina barn märker att vi inte har kontakt med sin mormor. De vet att hon lever. De frågar om henne ibland. Jag har lärt mig balansera hur mycket jag kan berätta.
Jag har valt att i stort sett helt avstå från alkohol, har inget behov av att dricka vin på fredagskvällen. Inte lördagskvällen heller, för den delen. Maken dricker även han helst vatten. Skittråkiga är vi på det viset, men ändå ganska skönt, tycker jag.
Sett från barnens perspektiv vet jag inte, de har ingen annan referenspunkt. De har aldrig sett en berusad person. De har aldrig råkat ut för berusade händer som tar på dem på sätt man inte ska, på sätt de där händerna kanske inte skulle om inte alkoholen var inblandad.
Hur förklarar man för ett barn vad alkohol kan göra med vissa vuxna? Jag har valt att berätta ganska mycket fast lagt på deras nivå. Sagt att mormor inte var snäll när hon drack saker som kallas öl och vin. Att det finns något som heter alkohol i just öl och vin som påverkar människors hjärna och att vissa inte tål alkoholen så bra. Blir elaka, dumma, gör taskiga saker, säger elaka saker som de sedan inte kommer ihåg. Inte vill komma ihåg.
Mina barn förstår så gott de kan, sett från deras nivå, deras verklighet.
De vet ännu inte om att jag utvecklade en ät- och kroppsstörning och självdestruktiva beteenden långt innan jag hade blivit tonåring. Jag delger informationen om mig och min bakgrund i små doser, som en saga där kapitlen ibland blir djupa, något mörkare än tidigare, för att sedan lättas upp igen.
Vem vet om sättet jag och maken valt att hantera detta på är ”rätt”. Det kan endast tiden utvisa.
Jag vill inte gömma men vill samtidigt inte ge dem allt på en gång. Jag tror det skulle chocka dem. Jag vill inte chocka, jag vill informera. Ge dem fler pusselbitar än bitarna de får genom skolan och kompisarna.
När min yngsta dotter skulle börja F-klass skulle min äldsta börja 2:an. Jag hade då märkt att äldsta hade börjat prata elakt till sig själv i spegeln, kunde säga saker som ”jag är ful, varför är jag så ful?”
Sådana ord krossar ett mamma-hjärta. Vi pratade mycket om det där då, hon och jag. Om speglar, att de inte visar sanningen. Att de färgas av de tankar vi har i huvudet. Att vi har en elak röst och en snäll röst och att den elaka inte alltid är den som talar sanning men oftast är den som är högljuddast och vad kan man göra när den är så högljudd att man inte hör den tystare, snällare rösten?
Jag och maken funderade inte aktivt på att byta skola då. Men av olika anledningar så blev det så. Vi bytte till en mindre skola med en annan slags pedagogik. Mindre och färre klasser. En ”på landet-skola” fast i stan.
Det slog mig inte på en gång, men efter någon månad så var min äldsta dotter mer glad. Soligare i sinnet. När hennes initiala oro och ångest över att byta skola hade lagt sig tittade hennes grundläggande soliga sinne fram mer och mer.
En dag kom jag in i badrummet och såg henne stå framför spegeln och nynna för sig själv. Hållningen stolt, blicken rak och munnen i ett leende. Hon fipplade lite med håret, testade en frisyr. Så säger hon ”jag tycker jag är fin” och jag ville bryta ihop och gråta av lycka. Stenen som jag hade burit i mitt bröst föll bort. Jag skrattade med henne och sa ”vad härligt, det tycker jag att du är också! Världens finaste!” varpå jag fick en blick från henne som sa att ”gud vad du är töntig, mamma” även om hon såg nöjd ut. Lite i smyg, så där.
Tänk vad en miljö kan påverka oss. Bytet av skola var en slump och anledningen till bytet hade inte att göra med dotterns fulhetskänsla att göra. Ändå blev det en positiv effekt av bytet.
/Erika Dittmer