Ge en gåva Jag har nog alltid tyckt om mat men varit noga med vad och när jag äter. Äta frukost, lunch, mellis och middag var länge ett mått för mig. Inga godsaker eller småätande. Eftersom jag tränat mycket vet jag att kroppen behövde energin från maten.
Sen kom pojkvän barn och jobb ja själva livet kom emellan. Under denna period vart någon annans behov viktigast och jag glömde bort mig själv. Vi hade de knapert ekonomiskt och jag vände på varje krona för att familjen skulle få mat. Jag åt allt mindre under en längre period. Inget som någon reagerade på eller sa något om. Jag tyckte de kändes bra och kände aldrig som min energin minskade.
Livet rullade på och jag bytte jobb, vilket krävde mer av mig under en period. Det var även mycket hemma efter jobbet. Det var någon gång efter att mitt tredje barn hade börjat på förskolan. Energin försvann sakta sakta bort från min kropp och hjärna. Jag vart sjukskriven och fick min 1:a diagnosen utmattningssyndrom. Tvingade mig upp på morgonen för att hjälpa barnen och gick många gånger med dem till förskola och skola i pyjamas. Hem igen och halvsova lite innan de var dags att hämta barnen eller att de kom hem. Äta lagad mat när jag var själv orkade jag inte under den perioden.
Börja arbetsträna efter en tids sjukskrivning och samtidigt träffade jag en dietist. Dietisten jobbade med mig och min relation till mat. Fick lära mig att äta igen och att äta gröt till frukost, lagad varm mat till lunch och middag varje dag. Det var en stor omställning fysisk men framförallt psykiskt.
Kämpar fortfarande med att känna att jag är värd mat och att inte tycka att jag äter för mycket men jag äter iallafall.
Du är viktig och värd maten precis lika mycket som alla andra kom i håg de!
Veronica