Ge en gåva Nu är det slutet av augusti och sommaren är slut. Det är med blandade känslor jag välkomnar hösten och all dess mörker. Jag är nog inte ensam om att bli påverkad av mörkret, det liksom drar ner hela mitt väsen. Inte heller gillar jag kyla, utan snarare tvärtom, efter mina sjuka år i ätstörningen tycks jag aldrig ha fått tillbaka normal kroppstemperatur. Den värme som solen gett mig i sommar har inte heller den varit helt okomplicerad. Med sommaren så kommer mycket svårt- bar hud och lättklätt. Ärr. Bikini. Gå på stranden. Visa sig. Jag som normalt sett känner mig så stark blir återigen ganska skör. Jag blir medveten. Medveten om hur min kropp ser ut, medveten om att jag har ärr kvar jag inte än täckt med tatueringar. Dessa blickar jag får är nästintill olidliga ibland, speciellt när jag går med min son. Som att jag inte var en lämplig förälder på grund av min psykiska ohälsa och mitt före detta sätt att hantera den. Men jag vägrar att skämmas! Det ska de inte få av mig.
Och det här med kroppen. Den är som den är och mer behöver man väl inte tänka på det? Oj, om det vore så enkelt. Jag kan inte låta bli att fundera över social media och dess påverkan, för visst måste det ha påverkat? Var jag än kommer så är det diskussioner om diverse metoder för viktnedgång. Har det alltid varit så? Eller är det bara jag, som före detta ätstörd, som liksom har antennerna ute? För inte är det väl ett nytt fenomen? Nej, nytt kan det inte vara. Men mer. Oftare. Fler som är missnöjda och fler som jämför sig. Om vi bara kunde tänka på vår kropp som en funktion i stället! Min kropp gör det möjligt för mig att gå, stå, springa, skratta, resa, leva. Men allt det där glöms bort i ett virrvarr av ouppnåeliga absurda skönhetsideal… som ingen egentligen vet vem som bestämt. Varje dag, på internet och i tidningar, blir vi försedda med en ohälsosam syn på både kropp och mat och sen sitter vi där som frågetecken och undrar varför ätstörningar blir allt vanligare. Ja, undra varför?!
Nu kommer hösten med all dess mörker och jag både välkomnar och räds den. Men jag har bestämt att den inte ska få mig detta år. Jag ska tända upp! Jag ska slå tillbaka! Jag ska köpa tio tusen stearinljus och skratta höstens mörker rakt upp i ansiktet! För hur mörkt det än kan kännas så finns det alltid något ljus att tända. Alltid något att slå tillbaka med. Alltid någon väg ut. Glöm inte det.
Isabella Rosén