Ge en gåva ”Vilken människa och vilket förtroende jag fick för henne! Fan vad bra saker hon sa, fan vad bra saker jag sa”. Så skrev jag i min dagbok för ganska exakt ett år sedan. Personen jag beskriver i texten var hon som gjorde mig frisk från min anorexi. Hon jobbade på slutenvårdsavdelningen där jag vårdades. Senare i min dagbok började jag kalla henne för ”Magiska Människan”, för det var precis vad hon var. Men vi kan i denna texten kalla henne för Emma.
Just den dagen då jag träffade Emma för första gången, hade jag haft en riktigt tuff dag med maten och jag tänkte väl alla ätstörda tankar man kan tänka. Jag var arg på alla i personalen och det kändes som att dem var arga på mig. Emma knackade på min dörr och frågade om hon fick lov att prata med mig och det enda jag tänkte var: ”jag inte orkar prata mer om mat”… Trots det svarade jag ändå ja.
Men det blev aldrig något prat om mat. Vi pratade om mig. Emma verkade nyfiken på vem jag var och ville förstå mina tankar och känslor. Det var faktiskt första gången som jag upplevde att någon såg mig, Marika, och inte ”anorektikern på rum 3”. För som patient är det väldigt lätt att känna sig som ett objekt. Man är en eller flera punkter på vårdpersonalens checklista och jag som individ, med egna tankar och upplevelser, glöms ofta bort.
Jag önskar att alla personer som lider utav någon form av psykisk ohälsa hade fått träffa en sådan person som Emma. Du som läser detta kanske hittar ”din Emma” i någon kompis, någon kompis förälder, någon lärare eller kollega. Någon som lyssnar och även om hen inte alltid förstår, i alla fall försöker förstå. En person som bekräftar dina framsteg och som alltid finns kvar när du upplever motgångar. Helt enkelt någon som du kan känna tillit för.
Tacka vare att Emma hjälpte mig att bli frisk, kan jag själv idag stötta andra tjejer och killar på sociala medier med att kämpa sig ur sin ätstörning. Men framför allt har jag börjat plugga till att bli sjuksköterska, för jag tänker minsann återvända till psykiatrin som personal istället för patient. Och min största drivkraft till det, är att jag tänker bli som Emma.
Sänder frivilliga kramar till dig som precis har läst om hur jag hittade mitt stöd!
/Marika Yngvesson