Ge en gåva Kunskapen per sig är kanske inte helt ny, men för mig kom den som en nyhet. Vedertagen behandling av depression fungerar inte optimalt vid samtidigt personlighetssyndrom. Jag önskar att jag hade vetat detta tidigare. Jag har diagnosen borderline och har kämpat med återkommande depressioner.
Jag har känt mig misslyckad eftersom alla andra blir bättre med hjälp av terapi, alla andra blir bättre av antidepressiva mediciner, alla andra … Ja, så har tankarna gått. Varje gång jag har avbrutit en terapi, har jag känt att jag har svikit andra och mig själv genom att inte anstränga mig tillräckligt. Varje gång jag har testat en medicin med utebliven effekt, har jag känt mig som ett hopplöst fall. Varje gång jag har hamnat på psykakuten har jag fått bekräftelse på att något var allvarligt fel. Jag var fel i grunden och därför kunde jag inte bli hjälpt.
Nyligen lärde jag mig att resonemanget om mig själv är felaktigt. Jag är inte ett hopplöst fall, det är behandlingarna som jag har blivit erbjuden som inte har kunnat motsvara mina behov. Forskningen har tydligen visat att borderline och depression är en svår nöt för vården att knäcka. Vanliga behandlingsmetoder biter inte på den kombinationen av problematik. En psykiatriker jag har lyssnat på beskriver hur dessa patienter återkommer till vården om och om igen. När jag pratade med min terapeut om detta bekräftade hen att så är fallet. Det är tyvärr inte ovanligt att borderline-patienterna har flera behandlingsförsök bakom sig och åratal av lidande. Men det är inte patienten som misslyckas, det är vården som misslyckas med att ta hand om patienten.
Jag tror att det är viktigt för oss med borderline att ha den kunskapen om komplexiteten i vår problematik och att förstå vårdens begränsningar att erbjuda oss hjälp. Det är viktigt för att motarbeta tankar som skuldbelägger en själv, och framförallt för att ingen ska tro att en är ett hopplöst fall. Det har lyckligtvis forskats fram fungerande behandlingar som riktar sig specifikt för borderline-patienter. Jag själv är i slutfasen av MBT och för första gången på många år är jag välfungerande, självskadefri och kan känna hopp. Hoppfullhet och självtillit istället för misslyckande och skuldbeläggande. Det är en härlig plats att befinna sig på.
I mitt nästa inlägg tänkte jag berätta mer om MBT.
//Shaha