Ge en gåva Jag har också stått där. Med så många olika verktyg i min hand, för att skada min egen kropp i syfte att lugna den ångest som härjat inuti. Jag har suttit i skogen, i duschen, legat i fosterställning på rummet på den slutna psykiatrin eller suttit ihopkrupen mot en vägg och hyperventilerat eller knappt kunnat andas på grund av den där nedrans ångesten. Jag har kämpat mot anorexi, bulimi och kompensatoriskt beteende i försök att kontrollera ångest relaterat till mat och vikt. Jag har tränat sönder min kropp till den sa stopp i form av skador och utmattning. Jag har varit där, i det djupaste av de djupaste träsken som sväljer dig helt och hållet, utan att ha känt att det funnits någon utväg, och gjort otaliga försök att avsluta mitt liv.
Men det har vänt. Hur osannolikt det än låter, hur klyschigt fånigt det än ringer i dina öron, så hände det för mig också. Den där viljan vars glöd tycktes vara utplånad, pyrde plötsligt inombords. Det tog visserligen ett tag, men det förändrade något som ingen vårdpersonal hittills lyckats med. Jag visste inte då vilket liv jag egentligen ville ha, hur det skulle se ut. Men jag visste att det liv jag hade, med självskador, ätstörningar, ångest och panik, inte var ett liv som var hållbart. Så jag letade, ömsom skräckslaget, ömsom lite nyfiket, efter något att ersätta det med. Det tog tid, och jag föll, så många gånger. Jag visste inte längre om omgivningen trodde att jag skulle klara det, några tvivlade, men jag vägrade ge upp. Jag visste inte ens om jag var “värd” det nya livet, men allt var bättre än bältning och den instängda miljön på psykiatrin.
Min envishet var mig till gagn, och den tog mig långsamt framåt, även i de stunder som jag var totalt skräckslagen för den nya värld som stod framför mig, okänd och ny. Men det var värt det.
I dag är jag fri från självskadning, ätstörningar och hanterar eventuell ångest på helt nya sätt. Jag flyttade från min hemort, jag studerar på universitet inom något jag anser vara intressant, och engagerar i saker jag brinner för. Jag har en dotter som jag älskar mest av allt, en bil och en egen lägenhet. Det bästa av allt är att jag har drömmar, och jag vågar möta saker som känns läskigt.
Våga drömma, våga lita på att du kan även om det känns som att ingen annan gör det. Och våga låta det ta tid.
//Lisa