Ge en gåva Jag pluggar till socionom och häromdagen på min utbildning talade en föreläsare om motstånd. Om människor i utsatta positioner som gör motstånd, som slår tillbaka, försöker ta tillbaka makten och kontrollen över sina liv, sin utsatthet eller sitt utanförskap – på ett sätt som kanske inte alltid är så bra, som kanske är destruktivt eller som vi som blivande socionomer kanske inte alltid kommer att hålla med om. Vår föreläsare menade att vi inte ska bli arga på det motståndet, utan istället försöka förstå och framförallt se styrkan, kraften och överlevnadsinstinkten som ligger där.
Trots att sammanhanget föreläsaren talade om var ett annat, så fick det mig att tänka på min egen tonårstid. När jag var 17 år, inlagd på BUP och på alla sätt jag kunde krigade för att få hjälp, för att bli lyssnad på, för att bli tagen på allvar. För att få tillbaka makten över mitt liv. Jag kände att BUP inte lyssnade på mig och över mitt huvud försökte fatta beslut som var helt fel för mig. Beslut som jag inte kunde leva med. Jag var 17 år, i ett desperat behov av hjälp och kände mig så fruktansvärt ensam och maktlös – så jag kämpade emot, på alla sätt jag kunde. Det finns inte så många sätt en inlagd 17-åring utan stöttande anhöriga och utan kunskap om sina rättigheter kan kämpa på, så när de inte lyssnade på mina ord gick jag över till det enda alternativet jag såg: att visa i handling och bli ännu mer destruktiv.
Mitt team av psykolog, läkare och kurator blev argare och argare. De skällde och straffade. ”Du kan inte samarbeta! Du har ett sjukligt kontrollbehov och vill bara motbevisa oss! Du motsätter dig allt vi säger! Du vill bara ha rätt och få fram din poäng!”, minns jag att psykologen nästintill skrek till mig. Jag kände samma sak, fast åt andra hållet. Det var ett krig. Jag mot dem. Ju mer de skällde och straffade – desto mer desperat kände jag mig och desto destruktivare blev jag, för det var det enda alternativ jag såg. Jag kan utifrån hur de tolkade situationen förstå deras frustration, men också min. Det var trots allt mitt liv det handlade om. Det var de som hade makten, det var de som fattade besluten – men det var jag som skulle tvingas leva med och hantera konsekvenserna av deras beslut. Jag upplevde att jag slogs för mitt liv.
Tänk om mitt team istället för att bli arga, skälla och straffa hade försökt förstå? Tänk om de hade försökt sätta sig in i hur jag upplevde situationen? Tänk om de hade kunnat se att det i stolen framför dem fanns en fullständigt vettskrämd 17-åring som med alla medel hon hade – trots att de inte var så konstruktiva – slogs för sitt liv? För att överleva, inte för att motbevisa dem. Tänk om de istället för att försöka bryta ner mitt motstånd hade kunnat se styrkan och kraften som låg där? Jag var 17 år, fruktansvärt ensam, utsatt och på många sätt maktlös – men jag kämpade och kämpade, stod ensam emot psykolog, kurator och överläkare, vägrade gå med på det jag kände var fel, krigade för att de skulle lyssna på mig, skulle se, förstå och hjälpa mig. Det var kanske inte så tydligt alla gånger, men jag kämpade för att jag – även i det mörkaste mörkret när jag trodde att jag ville dö – ville leva.
Där ligger kraft. Det önskar jag att alla, i framtiden även jag, som jobbar med människor ska komma ihåg. Lyssna på, försök förstå och ta tillvara på den kraften. Motståndet är där av en anledning – och kraften i det kan, vänd åt rätt håll, ta oss långt.
/Diana