”Jag ser människor som skyndar fram”

”Jag ser människor som skyndar fram. På väg. De är viktiga. De finns. Jag minns när jag också fanns. Bara en glasruta skiljer oss åt. Ändå lever vi i olika världar. Jag ser dem. Jag vet att de finns. De ser inte mig. Kanske vet de att jag finns, men gör allt för att glömma. Jag passar inte längre in. I deras bild. I deras värld. De i världen utanför vågar inte se att vi en gång var precis som dem. Att vi också har levt i deras värld. Att det lika gärna kunde ha varit dem som hamnade här, där tiden står still. På andra sidan glasrutan.”

Skrev jag i min dagbok när jag 17 år gammal satt i ett fönster på BUP-kliniken och såg ut på människorna som gick förbi nedanför. Det är bara några år sedan, men det känns som ett helt annat liv.

Mitt namn är Diana och då jag kommer skriva en del här framöver tänkte jag börja med att presentera mig. Jag är en 22-årig socionomstudent som bor i en hemtrevlig liten lägenhet precis vid en mysig sjö, har fina vänner som jag älskar och som älskar mig och har så många intressen att inlägget skulle bli evighetslångt om jag försökte skriva ner allting. Det jag brinner allra mest för är i alla fall att hjälpa människor som har det svårt och när jag om några år är färdigutbildad vill jag jobba med utsatta barn, då det är min allra största hjärtefråga.

En gång var jag själv ett av de barnen. En gång var jag en liten 8-åring som på grund av övergrepp, mobbning och andra svåra situationer hon inte såg någon utväg ur stod på en balkong och övervägde att hoppa. Ett 9-årigt barn som för första men inte sista gången blev sviken av BUP. En 12-åring som utan att förstå att det var destruktivt, att det gjorde henne ännu mer illa och ledde in i ett nytt helvete, vände sig till självskadebeteende och ätstörningar i ett försök att överleva. Och en 16-åring som efter att ännu en gång ha sökt hjälp och återigen ha blivit sviken inte orkade längre, lät fasaden falla, hoppade av gymnasiet, förlorade vänner och allt som var viktigt för henne och tillbringade större delen av sin tid stirrandes in i väggen i ett mörkt rum med släckt lampa och nerdragna persienner. Jag minns att jag inte ens orkade lyfta armen för att nå mitt vattenglas på bordet bredvid. Jag gav upp.

Men jag tog mig upp igen, jag fick hjälp till slut och jag berättar det här för att jag hoppas att min historia och mina kommande inlägg kan bidra till att någon annan känner sig mindre ensam, får lite mer hopp. För att jag vet hur mycket de som gått samma väg innan mig och vågat dela med sig av sin resa har betytt för mig. För att jag vet hur oövervinnerligt stor klyftan mellan exempelvis socionomer eller annan vårdpersonal och utsatta barn, psykiatripatienter, klienter/brukare osv. kan kännas och jag önskar att det inte var så. Det var först när jag påbörjade utbildningen som jag förstod att jag inom liknande yrkeskategorier är långt ifrån ensam om min bakgrund och jag tycker att det är viktigt att lyfta fram. Vi är inte så olika, gränsen är inte så skarp som den kan verka och det finns en ljusning. Det finns de som klarat det och vi är många som nu vill försöka förändra och göra skillnad för andra. Till er som fortfarande kämpar, som kanske inte ens vågar tro än: det blir bättre. Det blir alltid bättre, hur hopplöst det i stunden än kan kännas. Fortsätt kämpa. Jag har också varit där, jag trodde inte heller – och jag lovar att det kommer vara värt det.