Ge en gåva Idag skulle jag ut och springa efter en månads uppehåll på grund av semestrande och ett livspussel som inte gått ihop. Det kändes motigt. Jag tittade ut, vädret var perfekt för en löptur så den ursäkten gick (tyvärr) inte, men det fanns andra. ”Äh, skit i det. Du är ju trött. Ta det lite lugnt i stället, det kommer ändå bli för stressigt. Du kan springa en annan dag när det känns roligare”. Anledningarna för dessa ursäkter grundade sig egentligen i rädsla. Löpningen som jag normalt sätt älskade skulle inte kännas lätt idag- det visste jag. Det fanns en risk att jag inte skulle orka springa hela rundan jag planerat. Skulle jag då känna mig misslyckad? Skulle löpningen kännas ännu tyngre nästa gång, om jag misslyckades idag? Tänk om löpningen aldrig blev kul igen? Satte jag för hög press på mig själv nu med tanke på förutsättningarna? Tankarna spann i väg men egentligen hade jag redan bestämt mig. Jag skulle springa. Med beslutet fattat blev det stopp på mina tankar.
Jag hade varit i situationen många gånger förut och jag visste vad som gällde. Jag plockade fram mitt bästa verktyg: affirmationer. Om jag skulle klara det var jag tvungen att vara 100% säker på att jag faktiskt kunde det klara det (kanske inte 100% men ja, fake it till you make it!). Jag tog på mig löpkläderna med motstånd samtidigt som jag började formulera om mina tankar. Min känsla var fortfarande rädsla, ångest och negativ as fuck. Men mina nya tankar var: ”Jag klarar det här. Jag kan springa. Jag har klarat det många gånger förut. Jag är grym. Jag är bäst. Det finns inget som kommer få mig att stanna. Kör på bara. Det kommer gå fint”. Efter bara en liten stund i löpspåret började det bli tungt. Automatisk tanke: ”Nej inte redan!”. Stopp. Ny tanke: ”Ingenting kan få mig att stanna sa jag ju! Jag kan. Jag är stark”. Jag fortsatte springa.
Under tiden löpturen pågick uppkom hinder. Jag fick håll, jag kände av mitt onda knä, jag höll på att få andnöd på grund av de där jäkla ”har inte du slutat röka? Jo, det har jag-cigaretterna” som jag försökt förtränga att jag rökt under semestern. Men jag fortsatte mitt mantra. Mot slutet kändes var hundrade meter som en plåga. Så jag tänkte att ”visst klarar jag det. 100 meter till är inga problem” igen och igen och igen. Sen var jag i mål. Och det kändes så jävla gött.
Men ingen vill väl läsa om löpning, detta är ju en blogg med fokus på psykisk ohälsa! Men detta tankesätt applicerar jag på det mesta i mitt liv, allt ifrån löpning till att få det betyg jag vill ha, till hur jag hanterar min psykiska ohälsa. När jag är rädd för något, när jag får ångest, när jag känner mig värdelös, när jag är ledsen, när jag känner för mycket, när jag inte vill leva, när jag tror att ingen någonsin kommer kunna älska mig, när jag vill sluta äta osv. När det är jobbigt, då affirmerar jag. För let’s be honest, dessa tankar kommer och går även om jag idag har ett fullt fungerande liv och anser mig vara, i alla fall för det mesta, stabil. Jag förstår hur det låter. ”När du sitter paralyserad av skräck framför en kanelbulle-tänk bara att du kan äta den och så bara kan du det!”. Otroligt provocerande. Ja, rent av förminskande och invaliderande! För att inte tala om klyschigt och banalt. Men faktum är: det är ju större chans att jag äter bullen om jag tänker att jag faktiskt kommer att klara det än om jag tänker att det aldrig kommer gå. På botten kan det tyckas omöjligt att tänka så, jag vet det. Jag har tränat länge. Jag har ”faked it till I made it” i över 10 år och nu är det nästintill en automatisk tankegång som faktiskt funkar även i svåra stunder. Det var inte på botten jag började träna. Jag började träna i de lättaste situationerna. För att senare klara av de medelsvåra situationerna, för att slutligen kunna hantera de allra svåraste.
Men som med allt annat fungerar det inte varje gång. På botten är det svårt. Däremot är jag inte längre rädd för de mörker som finns där. För varje affirmation som fungerar, lätt eller svår situation, stärks jag mentalt. ”Jag klarade det. Jag klarade det fanimej!”. Resultatet blir en ökad tro på mig själv. Och om jag har tro och tillit till min egen förmåga att krångla mig ur även de allra tuffaste situationer, dessutom med vetskapen om att det kommer bli bättre… ja, vad finns det då att vara rädd för? Det är ju trots allt bara att ta 100 meter i taget, sen är jag i mål.
Isabella