Ge en gåva Jag har diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom (tidigare personlighetsstörning), förkortat med EIPS, och även kallat borderline vilket är den benämningen jag brukar använda. Utöver de vanliga symptomen som hör till diagnosen har jag kämpat med bland annat återkommande depressioner med varierande svårighetsgrad och längd, GAD, social ångest/panikångest, tvångstankar och -handlingar och nyligen har jag även fått diagnosen komplex PTSD. Detta innebär att jag bakom mig har ett x antal inläggningar på psyk, ett x antal behandlingsförsök och att jag testat ett x antal olika mediciner. Den här ryggsäcken är så tung att bära, och det tror jag att många som läser denna blogg kan relatera till. Idag tänkte jag lägga ifrån mig den ryggsäcken för en stund, och istället titta i min axelväska. Den innehåller nämligen en lyckad terapi som har gett mig fungerande verktyg att använda för att mecka med livet.
Jag har min pärm om MBT här bredvid och jag ska försöka beskriva metoden så gott jag kan (jag har alltså en riktig pärm så detta är ingen metafor). MBT står för Mentaliseringsbaserad Terapi. Jag inledde min behandling med en psykoedukativ del omfattande 11 veckor. Under den här utbildningsdelen som skedde i grupp gick terapeuterna igenom teorier om borderline, anknytning och den tidiga uppväxtens inverkan på mentalisering och affektreglering, och självklart handlade stora delar om vad mentalisering innebär.
Efter den psykoedukativa delen gjorde jag en fördjupad bedömning med teamet och en mentaliseringsprofil togs fram. Profilen låg till grund för min behandlingsplan och innehöll delar som personlighetsfungerande, aktuell problematik, möjliga hinder i terapin, styrkor, syfte med behandlingen och målformulering. Redan här vill jag ge metoden ett plus eftersom behandlingsplanen togs fram med hänsyn till mina individuella behov, möjligheter och svårigheter. Det här kan vara en av framgångsfaktorerna och denna profil/planering har följts upp ett par gånger under behandlingen vilket har gjort att jag har känt att jag arbetat med det som är aktuellt. För mig har detta varit avgörande för mitt val att stanna kvar i behandling då jag under lång tid var skeptisk till hur mentalisering skulle kunna lösa något eller bidra till bättre mående. Men att känna mig sedd och att ha kunnat fokusera på det som jag tyckt varit viktigt var motiverande nog för att jag skulle fullfölja behandlingen.
Motivation är viktig här eftersom behandlingen är lång (18 månader) och intensiv (2 träffar/vecka varav en gruppterapi och en individualterapi) och det ställs höga krav på deltagande. Det här kan kännas som för mycket, men vi alla fungerar olika och jag önskar tydliga riktlinjer och att det ställs krav på mig. Dessutom trivs jag med rutiner, regelbundenhet och därför har kontinuiteten varit viktig. Att träffa samma läkare, samma terapeuter, samma grupp andra patienter – det finns en trygghet i det. Visst har jag bytt individualterapeut en gång då min första blev sjukskriven, och gruppterapeuter ett par gånger och nya patienter kom in i gruppen, men det har varit hanterbart – svårt men hanterbart då jag fått mycket stöd av terapeuterna i övergångarna.
Det har gått ca. 2,5 år sedan min första kontakt med MBT-teamet och ca. 2 år sedan jag påbörjade behandlingen. Det som har hänt under den här tiden går inte att sammanfatta med ett par enkla meningar. Här har jag försökt beskriva metoden. I ett annat inlägg ska jag återge min bild av att mentalisera och hur det har påverkat min inställning till mig själv och till andra. För nu vill jag betona att det finns fungerande terapier även för oss med svåra diagnoser, och att söka hjälp kan vara värt det, även om det är förknippat med svårigheter, motgångar och en hel del ångest.
För vidare läsning om metoden:
MBT (Mentaliseringsbaserad terapi) – Socialstyrelsen
/Shaha