Ge en gåva Efter många jobbiga och låga stunder, efter mycket uppgivenhet och kämpande så tror jag att jag äntligen på riktigt har valt att satsa på att må bättre och bli så frisk jag kan! Till slut kände jag mig redo att verkligen välja det friska. Men det pågår fortfarande ett krig inuti mig: mellan det ”friska” och det ”sjuka”. När jag valde att verkligen välja det friska så förbjöd jag nästan samtidigt det sjuka från att finnas. Men så lätt är det inte att bli av med det sjuka. Jag har mått dåligt och haft sjuka tankar så länge så det tar tid att byta ut dem. Kanske är jag tvungen att lyssna mer på den sjuka sidan, vad den vill och har att säga. Det fungerar inte att bara ignorera den sjuka sidan, då protesterar den till slut för de behov som den har finns fortfarande kvar! Kanske ska man istället för att ignorera det sjuka lyssna på den sidan och bli lite kompis med den. Jag fick ett förslag av min psykolog att skriva som ett brev till mitt sjuka jag så att den sidan kände att den också blev lyssnad på. Det visade sig vara en riktigt bra strategi, för egentligen vill mitt sjuka jag och mitt friska jag ganska samma sak: att jag ska få må bra!
Det här är ett exempel på ett brev till mitt sjuka och självdestruktiva jag:
Jag förstår att du är rädd, det är jag också! Du har försökt hanterat livet på det sätt du vet och kan. Det har känts tryggt och blivit välbekant. Det är det vi vet och kan bäst just nu. Men det är inte hållbart och det leder inte dit vi egentligen vill. Jag håller med dig och delar dina behov. Jag vill, precis som du, att jag ska få den hjälp och det stöd jag behöver. Jag vill också att någon ska se mig och ta hand om mig! Jag vill bara åstadkomma det på ett mindre självdestruktivt sätt, på ett sätt som kan hjälpa mig framåt istället för att hålla mig tillbaka.
Jag blir rädd när du blir för stark, för det är farligt, skrämmande och riskabelt att använda mig av de självdestruktiva metoderna för att få det jag behöver. Jag vill fortfarande få detsamma som du, men vi måste lära oss att använda någon annan metod som inte är lika destruktiv och farlig. Vi kan faktiskt dö! Det vill väl egentligen ingen av oss? Jag kan vilja försvinna ibland och slippa allt det jobbiga, få en paus åtminstone. Men egentligen vill vi nog båda må så bra som möjligt och känna att vi får den hjälp vi behöver, eller hur?
Det är många starka, jobbiga och intensiva känslor som finns i mig nu. Det gör ont! Det är smärtsamt! Det är jobbigt! Och jag vet att du vill skona mig från det. Jag vill inte heller känna så här, men jag börjar förstå att jag ändå måste få låta känslorna i mig finnas. De finns där av en orsak, de försöker att berätta något. Vi kan inte bara ignorera dem, de kommer inte att försvinna så. Genom att självskada så kan känslorna bedövas en stund, och jag kan verkligen längta efter det ibland. Men känslorna kommer tillbaka, kanske till och med starkare än förut.
Jag vet att det kan kännas som om ingen riktigt ser oss, ser mig, nu när jag inte skadar mig själv längre. Jag vill fortfarande att vi ska få finnas, synas och stöttas. Jag tycker som du att jag behöver stöd, tid och att jag ska få känna att jag fortfarande tas på allvar. För allting är ju kvar, allt det jobbiga, det är bara det att jag verkligen försöker att inte skada mig så då syns det inte lika väl hur jobbigt det verkligen är. Jag vill att vi ska få må bra, slippa så mycket smärta som möjligt och kunna få hjälp när vi behöver det. Och jag tror att det egentligen är det du vill också. Jag ska inte motarbeta dig, jag ska försöka att hitta sätt som vi kan arbeta tillsammans mot det vi båda vill.
/Jenny