Ge en gåva Om jag fick möjligheten att önska hur andra skulle bemöta mig utifrån min psykiska ohälsa så skulle kanske svaret förvåna en del människor?
Det jag skulle önska är varken att få färdiga lösningar, någon som ifrågasätter det jag känner i ett försök att förstår mig, eller någon som ger mig hurtfriska uppmaningar om att till exempel tänka positivt. Ibland tror vi att andra önskar just detta och att det är det som faktiskt hjälper, när det egentligen bidrar till att vi istället känner oss mer ifrågasatta och överkörda och att vi inte blir hörda.
Det jag önskar mest av allt i bemötande från andra när det gäller psykisk ohälsa är att bli bemött med empati och omtanke, och att människor inte värderar eller till varje pris måste förstå för att de ska kunna tro mig.
Jag hade heller aldrig kunnat föreställa mig hur det känns att leva med till exempel ångest och depression om jag själv inte hade upplevt det. Jag är ödmjuk för att det finns upplevelser som jag aldrig kommer att kunna förstå just för att jag aldrig har upplevt det själv, min psykiska ohälsa har lärt mig det, att inte ta för givet att jag förstår sådant som jag själv aldrig har upplevt.
Det händer tyvärr att vi som lever med psykisk ohälsa upplever att vi ifrågasätts, att vi inte blir tagen på allvar på grund av att andra personer inte kan relatera och att vi har en osynlig funktionsvariation.
Något som jag tycker skulle vara hjälpsamt i andras bemötande är om de ställde sig följande fråga: bara för att jag inte har upplevt en sak själv så är det då totalt orimligt att andra kan ha en annan erfarenhet?
Den största begränsningen gällande att visa empati och förståelse för andra, anser jag är just detta tankesätt. Att tro att ingen annans upplevelse är sann eller legitim så länge den skiljer sig från ens egen. Att tänka att alla måste känna och uppleva samma sak som en själv för att en ska kunna tro på andras upplevelser blir begränsande och det gör att vi aldrig kan mötas i empati och omtanke. Att ha ett öppet sinne och acceptera att du inte kan förstår men du kan trots det tro på att människor berättar sanningen om sina egna upplevelser och att de alltid kan skilja sig från dina egna anser jag däremot är vägen till att nå varandra och att ge ett hjälpsamt bemötande. Ingen av oss är en måttstock för hur alla andra upplever och bör känna kring saker. Fråga istället vad du kan göra för personen, vad är hjälpsamt för just den och våga lyssna.
/Carola Embretsen