Ge en gåva Att våga prata om det svåra, en tanke kring att våga be om hjälp som patient, men också att som anhörig eller vårdgivare våga stå kvar och lyssna.
Jag har många gånger hört “du måste bli bättre på att be om hjälp, våga be om hjälp när du behöver den”. Jag har nickat, tänkt att jag ska bättra mig, att jag ska våga gå emot rädslan som sätter sig som en förlamande tyngd i bröstet och i kroppen. Tänkt att det har ju varit mitt eget fel, alltid, att det destruktiva mönstret återupprepas vid tyngre perioder. Såhär i efterhand har jag dock noterat en annan faktor som bidragit till motståndet i att be om hjälp. Nämligen mottagarens reaktion när jag öppnar upp och berättar om det som cirkulerar i mitt huvud.
För en utomstående kan detta såklart te sig skrämmande, mörkt och den första impulsen blir att trycka på den röda stoppknappen. Den som kallar på jourläkarens uppmärksamhet, den som drar in polisen i handräckning när patienten av rädsla drar sig undan vården istället för att närma sig den. En sådan reaktion, hur välmenande den än må vara, kan istället förstärka känslan av att det är farligt att be om hjälp eftersom det kan få oönskade effekter i form av den dramatiska utryckningen. Många gånger har jag istället önskat en lugnare reaktion.
En nyfiken, men likväl allvarsam reaktion som istället hjälper mig att nästla i de tankar som finns, eller som helt sonika bara sitter med och lyssnar. Det kräver såklart mod, kanske erfarenhet att våga stå kvar och kunna bedöma om och när det är läge att trycka på den där knappen. Jag önskar dock att det inte var den första reaktionen, att det mänskliga mötet, den lugnande rösten, den nyfikna omsorgen istället kunde få ta mer plats. Om jag visste, att den jag vågade berätta för, också vågade stå kvar där med mig utan att springa iväg, skulle jag också våga be oftare om hjälp. Tankar kan ofta vara just bara tankar, ibland behöver man bara lite hjälp att få lyfta ur dem ur hjärnan för att kunna gå iväg med lättare steg.
/Lisa