Ge en gåva ”Det känns som om jag har en destruktiv del och en självbevarande del av mig. Inte som olika personligheter utan mer som olika viljor. Ju mer jag har tänkt på det, desto mer splittring upptäcker jag att jag känner kring nästan allt. Det är som ett inre inbördeskrig och det är verkligen tärande med de där ständiga motsättningarna. Det är som om jag fastnar i mitten och slits itu gång på gång!” – För att Överleva – om självskadebeteende, av Sofia Åkerman
Ambivalensen, dubbelheten och kluvenheten mellan det friska och det sjuka är något som har förföljt mig redan från starten av mitt självskadebeteende. Jag har en destruktiv vilja som vill skada sig hela tiden, så mycket som möjligt och så allvarligt som möjligt. Den där destruktiva viljan vill skada mig på nästan alla sätt som är möjliga. Men jag har även en självbevarande vilja som är rädd om mig själv, som vill ta hand om mig själv, som försöker berätta att jag visst är värdefull och är värd att må bra. Den självbevarande viljan inser farorna i det som den destruktiva delen vill och blir rädd varje gång det destruktiva vinner.
Hur mycket var och en av viljorna dominerar i mig har varierat över tid. Den sjuka viljan växte sig långsamt större och större och var plötsligt så dominant att jag knappt ville något annat än det sjuka. Men så gick det även till när det friska så småningom fick mer och mer makt i mig. Jag märkte det knappt från början, men så plötsligt kom dagen då jag kunde formulera viljan och till slut kände mig redo att ge det friska en ärlig chans och ett tag efter det så började jag även känna mig redo att verkligen kämpa för att bli frisk, ett steg i taget.
Jag kommer nog aldrig att bli helt fri från min sjuka vilja, men jag har nu börjat få henne under kontroll. För mig är den sjuka viljan i mig en hon, jag döpte henne en gång till det latinska ordet Fallacia. Det betyder ungefär vanföreställning, villfarelse, (själv)bedrägeri, svek, list. För mig innebär det att min sjuka vilja lurar mig och lockar mig med falska löften och förhoppningar, och eftersom Fallacia är en del av mig själv så är det ett slags självbedrägeri.
Det är nog nästan som smärtsammast när man varit sjuk ett tag och inte längre vet vad man vill. När man är trött på ångest, smärta, sjukhus och psykiatri, men ändå inte känner sig redo för det friska riktigt än. Det är slitsamt att ena veckan kämpa åt ena hållet och andra veckan kämpa åt det andra hållet. För mig kändes det som om jag satt fast i mitten och aldrig kom någonstans. Så kändes det till och från i många år. Jag visste inte vad jag ville, jag ändrade mig och ändrade mig igen. Och hela tiden kände jag mig för frisk för det sjuka och för sjuk för det friska, aldrig passade jag riktigt in någonstans och det kändes som om jag inte klarade av någonting, jag var aldrig tillräcklig någonstans.
Men fast det känns som om man inte kommer någonstans, fast det känns som om man tar ett steg framåt bara för att i nästa sekund falla bakåt flera steg och trots att man inte känner sig redo så har man för varje dag ändå kommit närmare och närmare ett friskt liv. Varje fall är en erfarenhet som får dig att växa. Varje dag du lever är en chans till förändring, till förbättring. Det kanske inte sker på en gång, det kanske inte märks från början, men så plötsligt övervinner det ljusa i ditt liv det mörka i ditt inre! Bara man inte ger upp helt och håller så finns det alltid hopp!
Ta hand om ditt friska jag, det är ditt riktiga jag!
/Jenny, SHEDO-skribent